tisdag 27 oktober 2020

 

Okej det blev ett inlägg till…

Jag har nu läst klart Gone Girl. Det var en intressant läsning. Och jag gillade den. Mycket framkom, som inte fanns med i filmen i form av händelser och tankar. Mycket hade jag även glömt bort ifrån filmen, så det blev som en ny upplevelse. Utan att avslöja för mycket, tar boken flera vändningar. Och som läsare (eftersom jag hade glömt bort hur Gone Girl slutade) kastas man mellan att vara på det klara med hur saker förhåller sig, för att i nästa stund ändra uppfattning om sakernas förhållande. Amy Elliott Dunne framstår i början som att hon har ganska höga krav både på sig själv och andra. Och samtidigt skör, med en låg självkänsla. Medan Nick Dunne framstår som en mer osympatisk karaktär rakt igenom. Eller är det bara så de vill framställa sig själva. Boken skildrar förutom Amys mystiska försvinnande, och parets äktenskap även storstaden vs småstaden (New york och Missouri vid Missipifloden). Högutbildade vs lågutbildade (Innerstadsbor i New York som tillhörde deras forna vänkrets till ortsborna i Mirrouri) som inte faller Amy helt i smaken. Osv. Jag uppskattar historier där man inte kan förutspå alla vändningar. I Gone Girl, kan en del förutspås, men mycket blir en överraskning. Och flera vändningar igenom boken håller intresset till slutet.

Även om man kan lista ut en del, så är det långtifrån allt. Jag gillar böcker där man kan bli i överraskad, och saker inte alltid tycks vara vad de synes vara. Där man kan gräva lite på ytan, och lite till, och lite till. Och under varje lager dyker det upp nya ytor.  Och även i Amys och Nicks äktenskap, där det finns otaliga lager som kanske inte borde existera.

 

I helgen läste jag även ut en bok som heter Lyckliga människor läser och dricker kaffe av Agnés Martin-Lugand. Den handlar om Diane som har mist man och dotter i en bilolycka. Hon har inte kommit ur si lägenhet i Paris på ett år, går runt med henens mans gamla tröjor och har inte heller bytt sängkläder sedan de förolyckades. Hon har inte heller haft hand om hennes bokkafé. Den enda kontakt hon har med yttervärlden är en familjevän som kommer hem till Diane med jämna mellanrum. Jag tycker att sorgen och handlingsförlamningen, och oviljan att tillbringa tid i de levandes värld. Eftersom hon inte känner sig levande skildras bra i början av boken. Men alltigenom boken skildras även Duane som tämligen osympatiskt. I början har jag överseende med henens utbrott, och fysiska och mentala påhopp på hennes omgivning. Det är ju sorgen tänker jag. Men hon beter sig elakt, och det finns ofta inga belägg för det. Det blir lite överdrivet, även ur en sörjandes perspektiv. Efter ett tag bestämmer sig i alla fall Diane för att bege sig till Irlands landsbygd för att bosätta sig, och där komma vidare med hennes liv. Boken är relativt bra, och den är lätt att ta sig igenom. Men det lämnas många luckor åt mig som läsare. Ibland blir gestaltningarna övertydliga, eller så saknas det konkreta fragment som inte riktigt håller ihop vissa delar. Jag har även svårt att känna sympati för Diane, och undrar varför hon inte går i terapi istället för att fly till landsbygden på Irland. Eller varför inte båda delarna. Men ingenstans läser jag hur hon får djupare hjälpa att bearbeta traumat. Kanske är det ett medvetet författargrepp.

Trevlig läsning och höst!

/Anna-Sarah

tisdag 13 oktober 2020

Gone Girl och ett på återseende

Här kommer antagligen det sista blogginlägget med boktips från mig för Laxå biblioteks räkning. På ett tag i alla fall. Jag kanske återkommer ibland. Men det blir i alla fall den sista konsekventa uppdateringen från min sida på ett tag. Nästa vecka tar mitt vikariat slut här på Laxå bibliotek. Så jag får tacka för denna tid, ni som kan ha läst boktipsen. Men jag tänkte tipsa om Gone Girl så länge. 

Just nu håller jag på att varva att läsa boken Gone Girl av Gillian Flynn, med att lyssna på den på ljudbok.

Boken har även filmatiserats, och jag har tidigare sett filmen. Men jag ville läsa den eftersom man ofta får en helt annan inblick i karaktärerna av att läsa en bok gentemot en film. Där det mer är övergripande ytligt i filmen, medan man i bokens form får följa karaktärernas tankar på ett mer ingående sätt. Gone Girl handlar om det gifta paret Amy och Nick Dunne. Man följer historien varvat mellan berättande från Amys och Nicks perspektiv vartannat kapitel, vilket numera känns som ett vedertaget författargrepp. Och för det mesta fungerande. Man dels följa Amys dagboksanteckningar i dåtid, och Nicks berättelse i nutid.

Romanen börjar med att Amy försvinner inför deras femte bröllopsdag. Och genom de båda huvudpersonernas berättelser vävs en historia ihop. Kan det leda till vad som har hänt Amy?

Varken Amy eller Nick beskrivs som speciellt sympatiska personer, i deras gestaltningar av omgivningen från deras subjektiva perspektiv. Och deras aversioner gentemot varandra i ett till synes ganska dysfunktionellt äktenskap, som ges till känna i deras berättelser. Utåt sett visas den så kallade perfekta fernissan. Men under de mest polerade ytor. Döljer sig. Ja vad?

Jag har inte kommit så långt än, men tycker att den är helt okej hittills. En ganska tjock bok, som går relativt snabbt att ta sig igenom. Och det framkommer en del nytt gentemot filmen, som även har behövt utesluta en hel del från romanens över 500 sidor.

 Önskar en fortsatt trevlig höst och trevliga lässtunder!

/Anna-Sarah

onsdag 30 september 2020

I fikonträdets skugga

 I helgen har jag börjat att läsa Camilla Davidssons I fikonträdets skugga.

Jag har verkligen uppskattat Camilla Davidssons tidigare böcker som jag har läst, vilka är de fyra böckerna om Emma, som börjar med Under vintergatans alla stjärnor, samt Liten tvåa med potential.

I fikonträdets skugga är en fristående fortsättning på Liten tvåa med potential. Där man får följa Susanne. Hon har precis blivit lämnad av sin make för en yngre kvinna, och som i de flesta livskriser, rämnar marken  under Susannes fötter. Hon blir även ansvarig för att ta hand om möbler och husgeråd, från deras före detta gemensamma hus. För att husera sakerna, använder hon ett gammalt hus som hon har fått ärva. Eller en gammal mjölkbutik rättare sagt. Som hon har planerat att lägga ut till försäljning fortast möjligast. Men allt går inte riktigt som Susanne har tänkt. Och kanske blir det bättre än väntat, även på avkrokarna som livet bjuder på. Intelligent feelgood med djup och svärta.

Men jag har som sagt inte kommit speciellt långt.

 /Anna-Sarah

torsdag 24 september 2020

 

Just nu läser jag bland annat Din stora kärlek av Liane Moriarty. Den handlar om Ellen som är hypnoterapeut och är nöjd med det mesta i hennes liv. Hon har ärvt ett hus från hennes morföräldrar, och praktiserar hypnoterapi i en studio i huset. Ellen är nöjd med det mesta, förutom henne kärleksliv. Tills att hon träffar Patrick. Som hon kan börja planera en framtid med. Men med Patrick får hon även en stalker på köpet. I form av ex-flickvännen Saskia. Samtidigt som relationen med Patrick utvecklas, börjar Ellen även att intressera sig för Saskia.

Hon tycker att det är lite spännande med en stalker, och börjar att känna vissa sympatier med Saskia. Vilket även läsaren kanske gör. Det är ungefär så långt jag har kommit, då jag inte har läst klart boken ännu. Men den är en bok som är lätt att ta sig igenom, och värd en läsning. Jag tror inte tidigare jag har läst om en protagonist som är hypnoterapeut. Bara det gör läsningen intressant.

Jag har även att börjat läsa (igår) Hur mår fröken Furukura av Sayaka Murata, som handlar om Keiko Furukura, som känner sig lite udda och speciell gente normen. Hon är 36 år och har sedan hon var 18 år arbetat i en närbutik, och lever ensam. Hennes föräldrar är oroliga. Varför vill hon arbeta som kassabiträde på ett timvikariat? Hennes vänner undrar när hon ska gifta sig. Och hennes syster har gett henne några goda råd om vad hon ska svara i de situationerna, när folk undrar.

Det är i princip enbart i butiken som hon känner att hon tillför något. Har en plats i världen, och där inte allt är så komplicerat. Där man inte behöver svara på frågor om privatlivet. Eller ens ha ett så kallat privatliv. Jag har inte kommit speciellt långt, men tycker den är en trevlig läsning. Och känslan som boken frammanar, kan nog appliceras som universell hos människan. Att kanske inte passa in i den gemene normen på vad man ska göra, var man ska befinna sig osv. Vi styr livet till viss del själva, men vissa omständigheter kan man inte påverka. Därav människors känsla av otillräcklighet, och känsla av att befinna sig på fel plats i livet. Trots att det inte möjligt med fel plats i livet. Då det tillskrivs att den moderna västmänniskan kan styra allt. Men de väsentliga aspekterna har vi fortfarande ingen makt över. Och tur är väl det.

Nu kom jag in på villovägar. Men trevlig läsning.


/Anna-Sarah

torsdag 17 september 2020

Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson

 

Just nu lyssnar jag på Utan personligt ansvar som ljudbok av Lena Andersson efter att ha lyssnat på Egenmäktigt förfarande som är den första av de två böckerna att läsa. Jag har tidigare läst båda böckerna. Men ville lyssna om då jag uppskattar boken och språket.

Egenmäktigt förfarande handlar om Ester Nilsson. En skribent och intellektuell kvinna som vet hur man skriver och diskuterar filosofi politik ideologier osv. Dessa ideologier applicerar hon sedan på hennes kärleksliv. Eller icke kärleksliv. Ideologier och kärlek hör kanske inte het ihop. Men Ester vill få de att passa ihop. Initialt bor Ester tillsammans med hennes sambo i an förnuftig relation utan översvallande känslor. Hennes liv ställs på ända kan man säga den dag som hon träffar konstnären Hugo Rask inför att hon ska hålla en föreläsning om honom. Hennes kärlek gentemot Hugo, eller den uppmålade bilden hon har av honom, kan gestaltas med en kalkylerande besatthet och en form av idolatri. Och som läsare kan man inte annat än att förfasas och förfäras av Esters kärlekskrumbukter. Men vissa skeenden och känslor är även igenkännliga som allmängiltiga för den förälskade personen. Ester ser sig själv som en förnuftig person, och är i viss mån insatt med den självutplånande förälskelse som hon befinner sig i. Språket är intressant, och det är filosofiska resonemang kring förälskelse, besatthet, osv. Som läsare blir man stundom irriterad på Ester, och stundom irriterad på Hugo. Ingen av dem gestaltas som empatiska personer. Men med allmänmänskliga stråk av att behaga och att vilja behagas. Och det är svårt att säga vem som när på illusioner, och vems ego som är störst. Båda befinner sig i ett maktspel tillsammans, utan kanske egentliga känslor gentemot varandra. Eller så har alla försök att rationalisera känslorna slagit ut dem. Ofta vill man ruska om Ester och säga, ”när ska du sluta”. Men känslan är väl även den att Ester vill ruska om sig själv. Hon handhar de allra mörkaste, pinsammaste känslor en människa kan erkänna för sig själv. Men Ester skäms inte, utan förlitar sig på intellektuella resonemang som ska hålla hennes skam om ryggen. Hon förstår inte alls resonemanget att man förödmjukar sig om man när uppriktig med sina känslor. Kanske har vi alla lite Hugo Rask och Ester Nilsson i oss. En intressant bok, som jag fick stor behållning av. Framför allt för språket, och de filosofiska och intellektuella resonemangen som för fram boken.

 

I Den andra boken om Ester Nilsson, som heter Utan personligt ansvar har det gått fem år sedan Hugohistorien. och Ester träffar nu på en ny man, skådespelaren Olof. Ester får nästan omedelbart varma känslor för honom trots. Eller på grund av att han är gift. Olof är tills skillnad från Hugo Rask klar i sina ord med vad han vill. Eller snarare inte vill. Han är lyckligt gift och kommer aldrig att lämna sin fru. Däremot är han inte helt tydlig i sina handlingar och Ester blir Olofs älskarinna. Trots allt som tyder på motsatsen, på samma sätt som i historien med Hugo Rask tror Ester att det kommer att bli dem. Att det enbart handlar om att vänta ut tiden. Hoppet är verkligen det sista som lämnar Ester. På samma sätt som i tidigare osymmetriska kärleksrelation rationaliserar och intellektualiserar hon Olofs och sina egna handlingar. Och hittar alltid ett svar på hans handlingar, som motsvara hennes intention. Kanske även här att Ester snarare är förälskad i förälskelsen och bilden som hon själv har skapat sig än den egentliga Olof. Med tanke på Esters desperata sätt gentemot inte en. Utan två relationer. Kan man börja att ifrågasätta allt hos Ester, och undrar om hon egentligen bara behöver ha någon på avstånd. Att hon inte kan komma någon nära, och delvis därför väljer oåtkomliga män. Men sedan tänker man tillbaka på att hon faktiskt har haft en lång stabil samborelation. Kanske att Ester behöver befinna sig i ett ingenmansland, där hon får tillbringa sina dagar med att längta. För att sedan blir extatisk över minsta finger som räcks ut för att känna sig levande. Kanske blir sambolivet för statiskt för att bibehålla hennes intellektuella kapacitet. Vem vet. Men två böcker väl värda att läsa.

 

Trevlig helg

/Anna-Sarah

tisdag 11 augusti 2020

 

I helgen har det inte blivit så mycket läsning. Men jag har börjat att läsa Den motvilliga resenären av Jenny Diski. I början av boken beskriver hon en resa. Men hon vill inte skriva en typisk reseskildring. Utan det blir mer en vandring inom resenären, i jakt på ostörda platser och lugn. Det ensamma resandet. Jag kan känna igen mig mycket i den biten i att resa. För mig handlade alltid att resa om att färdas, att se nya platser. Att i och med resan färdas i mitt inre. Och att leta efter avskildhet. Det var länge det enda resande jag kände till. Det experimentella resandet, handlade sedan om att dela reseutrymmet med en annan person. Och vad den delade sfären gör med reseminnen, och upplevelsen. Tycker hur som helst att boken verkar ganska lovande hittills.

Och jag har också precis lyssnat klart på Discokungen som ljudbok av Sara H Olsson. Jag tror att jag har skrivit om den tidigare. Det är en fortsättning på Sjöbodsblues. Som handlar om Tess, Birgitta och Ellen i det lilla kustsamhället Tradviken. Det är en typisk feelgoodbok, med sina element av psykisk ohälsa, sorg, glädje och i slutändan hopp och försoning. Jag tror dock att jag tyckte bättre om den första boken om Tradviken, men det är ju en smaksak.




/Anna-Sarah

onsdag 5 augusti 2020

 

I helgen har jag läst en deckare, vilket inte hör till vanligheterna. Jag hade i princip aldrig läst en deckare innan det här året. Det har mest berott på, att jag inte tror att det har intresserat mig. Men tidigt i våras lånade jag hem en bok, som inte klassificerades som just deckare på biblioteket. Därmed slog jag in på den genren. Ett hem att dö för heter den, av Lina Arvidsson. Rekommenderas. Tyckte att det var riktigt bra. Lite som att se en bra thriller.

Deckaren som jag nu läste var Kom ska vi tycka om varandra av Hans Koppel. Boken handlar om Anna, som är gift och mamma till Hedda. Att hon är lyckligt gift poängterar hon genom hela boken. Vem hon vill övertyga är oklart. Under en konferens med arbetet, träffar hon den attraktive och unge Erik. De tillbringar en natt tillsammans, vilket är upptakten till en del mindre trevliga händelser. Det som drar ned betyget för boken, även om den var lätt att ta sig igenom. Var förutsägbarheten. Jag förväntade mig nog något mer. Vid varenda händelse, och upptakt till händelse kunde jag gissa mig till fortsättningen. Jag tror att en lite mer implicit berättelse hade förbättrat läsupplevelsen. Slutet var även rätt platt. På det stora hela en okej läsning.

Nu har jag även tänkt att börja läsa en bok som heter Den motvilliga resenären av Jenny Diski. Anledningen är att jag fastnade för baksidestexten, som lät som att den resonerade till mig. ”Bäst trivs Jenny Diski hemma i soffan med en god bok eller film. Reser gör hon för att komma undan och vara ensam. Hon stänger in sig i en stuga i Somerset för att tänka och läsa. Och åker till Lappland för att kontemplera i mörkret och ensamheten. Men det går inte riktigt som hon har tänkt dig, det finns alltid medmänniskor som vill ha kontakt med henne”.

Får se om den är något att rekommendera, när jag har läst en bit.

/Anna-Sarah


onsdag 29 juli 2020

Mörker som gör gott


Nu har jag börjat läsa på en ny bok. Jag avslutar inte böckerna, innan jag påbörjar en ny. Det är ju typiskt. Boken som jag har påbörjat heter Mörker som gör Gott av Thomas Engström. Och handlar om universitetsläraren Tobias. Han flyttade till USA från Sverige som 24-åring på grund av kärleken. Han blev inte kvar hos kärleken Sarah, men däremot blev Tobias kvar i USA. 15 år senare bor han och arbetar där. I en både självvald och inte självvald exilisolering går Tobias till arbetet, kommer hem, äter sover, ser på teve. På helgerna köper han filmer och böcker, som ska räcka varenda kväll av veckans dagar. Tobias monotona och planerade dagar störs av att hans förflutna står utanför hans ytterdörr en dag. I form av en 15-årig kille, Otto, som hävdar att han är Tobias son. Längre än så har jag inte kommit.

Språket har vardagsrealistiska inslag. Och jag gillar gestaltningen av det dunkla, enkla livet. 
Vardagsgestaltningen, och små medel. Det är min typ av bok. Inte det lilla livet i den stora världen. Utan det lilla, som är det stora livet. Förnöjsamheten i det, och melankolin som kan beslöja livet. Som finns där som en tunn och seg konstant. Men inte gör sig påmind alltför ofta.
Återkommer när jag läst mer.

/Anna-Sarah

torsdag 23 juli 2020

Allt är bara bra tack



Jag har börjat att läsa Allt är bara bra tack av Moa Herngren. Den handlar om 27-åriga Lea som har flytt Stockholms medievärld där hon arbetat som TV- producent. Till Paris, där hon ska vila upp sig. Är det tänkt. I den franska huvudstaden är Leas liv inte fyllt av romantiska promenader längs Seine, eller sena kvällar med ett glas vin i handen på en bistro. Utan detta existerar mest i hennes huvud. Tills hon träffar bohemen Michel med det svarta stora håret. Han pendlar mellan extas och melankoli, kedjeröker, och är utan både jobb och pengar. Egentligen borde varningsklockorna ringa högt. Men Lea vill så gärna vara kär. Och älskas. Att hon kanske någonstans hör dem, men förbiser dem.
Jag har inte kommit så långt än. Jag gillar Moa Herngrens språk, och har tyckt om de föregående böcker som jag har läst av henne. Däremot vet jag inte än, om jag tycker om den här boken. Men det kanske kommer. Jag blir lite irriterad på Leas naivitet och godtrogenhet. Och det finns inte mycket igenkänningsfaktorer i boken, eller i henne än så länge. Och ofta vill man ju läsa en bok för att det finns någon form av igenkänning. Personbeskrivningarna känns också aningen övertydliga, men ändå platta. Hittills.

/Anna-Sarah

onsdag 15 juli 2020



Två böcker till som jag har läst den sista tiden är Gömda Kroppar av Caroline Kepnes som är  en fortsättning på Du, och Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren. Rekommenderar båda.

I Gömda Kroppar som är underlaget för You säsong två på Netflix, är det mycket som skiljer sig från serien. Medan Du är mer innehållsmässigt likt TV-serien säsong ett. Därför gör det inget om man har sett serien innan man läser boken. Även om man vet övergripande vad som händer med karaktärerna. Så är det ändå mycket som skiljer dem åt.

I Gömda Kroppar, har en del personer tillkommit gentemot serien, och en del händelser har ändrats. Och egentligen hela anledningen till att Joe anländer till Los Angeles har ändrats.
Boken börjar med att Joe har flyttat till Los Angeles, något som han hade svurit på att aldrig göra som den inbitna New Yorkbon han är. Men där befinner han sig i alla fall, på jakt efter en kärlek som undflytt honom. I Los Angeles träffar Joe på en del intressant personer i jakt på kärlek och, på jakt efter att hämnas den undflydda kärleken. Trots att han säger sig ha förändrats, kanske det inte är mycket som har förändrats. Förutom scenariot där Joes liv utspelar sig, som har ändrats från ett gråmulet New York till ett soligt Los Angeles. Och repliken som han intalar sig själv, om att han har förändrats. Att det ligger bakom honom. Det där som han inte vill kännas vid…

Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren handlar om Cecilia, en kvinna i sena 30 – års åldern som bor i Stockholm, tillsammans med man och tre barn. I en våning som hon varken gillar eller ogillar. Det spelar henne ingen roll. Det är inte mycket som spelar henne någon roll. Men inom Cecilia skaver det. Av något odefinierbart. Vem är hon? Vem har hon blivit? En kamp emot annalkande fett på kroppen, en kamp om att älska eller avsky sin familj. Får man ens tänka så som hon gör? Varenda dag går Cecilia till psykologmottagningen där hon arbetar tillsammans med hennes man och tar emot patienter. Hon vet vad som är bäst för dem. Det är bara de som inte förstår det. Varenda natt är hon ute och springer runt två mil i skogen. Varenda dag brottas hon med tankarna om vad det innebär att vara en mamma, att känna att man har tappat sig själv. Vem är man utanför familjebubblan? Måste man älska sina barn? Får en tänka att ens man ska dö.

Med små medel beskrivs en kvinna som står vid kanten av något slags sammanbrott. Hon spottar i makens marmelad på morgonsmörgåsen, för att känna att hon existerar. Och stjäl saker från hennes kollegor på terapimottagningen. Men att kollegorna ens saknar deras tillhörigheter, visar snarare på hur snedvridna deras prioriteringar är, att sakna materiella tillhörigheter. Enligt Cecilia. Alla små snedsteg, och alla små egenheter hon tar för sig. På bekostnad av sin omgivning, vet hon innerst inne är fel. Men hon kan inte göra något åt det. Och hon rationaliserar och försvarar hennes handlingar inför sig själv. Och kanske inför omvärlden dömande blickar också. Om de nu skulle komma på henne.

Cecilias små och subtila uttryck för vanmakt, tar sig allt större proportioner genom romanen. Men i jakten på jaget som hon anser sig ha förlorat. Tappat någonstans i tvåsamheten och familjelivet. Någonstans mellan skolväskor, hämtning, matlagning och möten. Kanske hon förlorar något mer. Moa Herngren skriver på ett konkret sätt ut händelser och agerande som ger en större mening. Som ger läsaren möjlighet att läsa in mer bakom ageranden och tankar.

Trevlig läsning
/Anna-Sarah


Allt kommer nog att bli bra av Ann Heberlein

Annika har bott i England i 20 år. Där bor hon tillsammans med hennes välbärgade make. Och hon har inga planer på att flytta hem till det lilla barndomssamhället Borrby, på Österlen. Men livet vill annorlunda, och en vår åker hon till barndomshemmet för att ta hand om sin döende mor.
I det lilla samhället, eller byn Borrby. Möter Annika nya och gamla bekantskaper, och ställs bredvid sitt förflutna i nutid. Under perioden som Annikas mor dör, får hon reda på att hennes man har bedragit henne, och väntar barn med en annan. Mitt bland bouppteckning, begravning, skilsmässopapper och ett ekonomiskt haveri står Annika lamslagen och bevittnar allt som lämnar henne. Och vad hon tycker sig ha kvar. Vilket verkar vara i princip ingenting. Och ingen. Men i spillrorna av livet kanske det går att resa sig, och hitta den inre drivkraften som vi alla har, men inte alltid behöver använda. Bakom mörkret finns ljus, eller hur säger man.

Jag hade aldrig tidigare läst något av Ann Heberlein, men denna bok var bra och läsvärd. Och jag ville inte gärna lägga ifrån mig den. Jag tycker om personbeskrivningen av Annika, och skildringen av en period i livet, när den tar oplanerade och oönskade svängar. Men även de djupaste av dalar och mörker, kan leda till något nytt. Och kanske bättre. I alla fall bra. Språket är kanske undermåligt av vad jag hade väntat mig av Heberlein, men ändock en bok som man vill fortsätta att läsa. Vissa saker och aspekter som ska beskriva tydliga markörer för exempelvis klasstillhörighet i romanen, ter sig tämligen för fiktiva och övertydliga. Och beskrivningen av de gamla klasskamraterna som ska befinna sig i arbetarklassen, får klichéartade beskrivningar. Som exempelvis att de alla har en hop barn, att flera är SD-anhängare med ”Heja Jimmietröjor”, och bara äter smörgåstårta på bjudningar. Och när det är fest flödar massvis av sprit, tillsammans med invandrarfientliga ramsor och ”beerpong”. Arbetarklassen ska sedan stå i paritet till den överklass, som Annika också umgås med i Borrby. Efter att ha bjudits in av adelsmannen Axel. Även den beskrivs med en tämligen onyanserat. Där klassförakt, kylighet och champagne i överflöd utgör grunden.

Men jag tyckte om boken överlag, där det finns vissa vardagsrealistiska inslag. Det är också bra beskrivet hur mångfacetterad en sorg är. Ena dagen känns allt bra, för att i nästa befinna sig i ett avgrundsdjupt hav av sorg. Då förlusten gör sig påmind, och förlusten av en svunnen tid. Det kan även vara i stunder av härligaste lycka, som sorgen djupnar. Men även de svartaste av tider har sina ljusstråk, och i Annikas liv kommer det in fler än en ljusstråle.




Trevlig fortsättning på sommaren i regnet
/Anna-Sarah

tisdag 23 juni 2020

You



I förra veckan, innan långhelgen lånade jag boken Du av Caroline Kepnes. Hämtat från deckarhörnan på biblioteket. Det jag insåg efter att ha börjat med boken, är att romanen är underlag till serien You som visas på Netflix. Vissa kanske har sett den, eller känner igen den. Jag har sett serien säsong ett och två. Och tänkte därför att det kanske inte ger så mycket att läsa boken efter att ha sett serien. Men där hade jag fel. Boken är verkligen väl värd sin tid, och jag sträckläste den. Ville inte att den skulle ta slut. Jag gillade serien, och nu förstår jag varför med boken som underlag. 

I Du eller You som originaltiteln lyder aka seriens namn, får man följa bokhandlaren Joe Goldberg i New York. Joe är en misantrop, och en obotlig romantiker. Historien berättas utifrån Joes synvinkel, och genom boken får man veta mer kring hur han tänker, som underlag till serien. Om man har sett den. Joe framstår som kärlekstörstande, intelligent, tafatt, charmig och smått besatt av sina kärleksintressen. Och han ifrågasätter ständigt sin omvärld, som han upplever som småsint och ointelligent. Hans tankar om världen är intelligenta och analyserande, samtidigt som de är världsfrånvända och komiska.

En dag kliver en ung kvinna in i bokaffären där Joe arbetar, och fångar hans intresse från första stund. Guinevere Beck. Eller Beck som hon kallas. Enligt Joe har han mött kvinnan i hans liv. Och detta möte blir upptakten till något som kommer att förändra båda deras liv. Joe blir indragen i hennes värld, med hennes vänner, författardrömmar och skolnoveller. En värld som han inte riktigt känner sig bekväm med, förutom att Hon är där. Joe visar sitt starka intresse genom att dyka upp oannonserat utanför hennes lägenhet, eller på platser där hon befinner sig. Han sitter även och tittar på henne genom hennes fönster från andra sidan gatan. Romantiska gester enligt Joe. Han vill ju bara beskydda henne. Vissa delar i boken är inte med i serien och vissa händelser har ändrats, eller lagts till. En del personer som är med i serien förekommer inte heller i boken. Så det är en hel del som tillkommer av att läsa boken, även om man som jag har sett serien.

Jag har nu även lånat uppföljaren till Du, som heter Gömda Kroppar. Denna har varit underlag för You säsong två på Netflix. Efter att ha börjat läsa Gömda kroppar, inser jag att en hel del i början är annorlunda gentemot serien. Men rekommenderar alltså böckerna, även om man har sett You.

Du är en annorlunda bok, där man som läsare inte riktigt vet vad man ska tycka. Eller vilken fot man ska stå på. Det motsägelsefulla i att som läsare tycka om en person, eller en karaktär trots handlingar som bevisar motsatsen. Vad väger egentligen tyngst, handlingarna eller tankarna.

Trevlig läsning
/Anna-Sarah


tisdag 16 juni 2020





Under föregående helg läste jag två böcker från pärm till pärm. Så bra tyckte jag att de var. Sedan har jag även lyssnat på några ljudböcker. De två böcker som jag sträckläste är Försmådd av Hans Gunnarsson och Svärmodern av Moa Herngren. Jag rekommenderar verkligen båda. Jag lyssnade klart på Karin Smirnoffs sista del i trilogin om janakippo Sen for jag hem, som ljudbok. Jag kan rekommendera alla tre böckerna. Jag har lyssnat på alla tre som ljudböcker med den första Jag for ned till bror, den andra Vi for upp med mor och den sista Sen for jag hem.
Och just nu lyssnar jag på Sommaren med Ava av Anna Lönnqvist. En feelgoodbok.

Återkommer med lite mer utförlig text om diverse böcker. 

Trevlig läsning och vecka
/Anna-Sarah

fredag 5 juni 2020


Inför helgen har jag laddat upp med feelgoodlitteratur. I vanliga fall älskar jag att läsa det. Men den sista tiden har jag fastnat för mer ”mörka” böcker, för att återigen fått lust att läsa dessa.
Några av böckerna som jag har lånat är;

Discokungen av Sarah H Olsson. En fristående fortsättning om Tradviken och Tess. Jag har läst den tidigare Sjöbodsblues, vilken jag tyckte om.

Juni, juli och halva augusti av Marie-Louise Marc. Jag har tidigare läst Bettytrilogin av henne, som jag kan rekommendera. I den ingår Bettys värld, Bettys val och Bettys resa.

En bok som jag lyssnar på som ljudbok är En midsommarnatt av Sara Dalengren.

Förutom dessa håller jag även på att lyssna på den sista delen i trilogin om janakippo av Karin Smirnoff som heter Sen for jag hem. Rekommenderas.

Och i högar på golvet bredvid sängen, ligger bland annat alla böckerna som jag har lånat av Anne Tyler, Pesten av Albert Camus, och den andra boken om Lucy Barton av Elisabeth Strout. En del är olästa, vissa böcker nästan utlästa och en del halvlästa.

Trevlig helg

onsdag 3 juni 2020

Anne Tyler


Jag läser fortfarande Påminnerskan av Anne Tyler.

Samtliga av Anne Tylers romaner är skrivna med vardagsrealism.
Och dessa böcker som jag skrev om tidigare att jag har lånat, handlar om följande:

Och var hör du hemma
Handlar om två små koreanska flickor som ska bortadopteras och tas emot på samma flygplats, samtidigt av två olika familjer. Som enbart har detta gemensamt. Att de tar emot deras döttrar samtidigt. De två familjerna fortsätter att fira ”ankomstdagen” tillsammans. En ”superamerikansk” familj, och en familj med rötter i Iran. Kulturkrockarna som de möter, i upprätthållandet av kontakten de emellan, blir många.

Den blå tråden
Handlar om en familj, och den tråd som binder de samman. Det är både samhörighet, kärlek och dysfunktionella trådar. "Den blå tråden" är här antagligen synonymt för engelskans ”blue”, nedstämd. Istället för ”den röda tråden”.

Förr när vi var vuxna
Handlar om Rebecca, en kvinna i 50-årsåldern. Som undrar vem hon har blivit, och varför? Hon känner sig långt ifrån den hon tror sig vara, och har varit. Änka sedan flera år har hon övertagit makens och hennes festfixeriföretag. Under dagarna börjar hon att fantisera om ett annat liv. Det liv som kunde ha varit.

Trevlig läsning
/Anna-Sarah


måndag 1 juni 2020

Påminnerskan




I helgen har jag läst boken Påminnerskan av Anne Tyler. Jag har inte läst ut den än, men jag tycker om den. Den handlar om 61-årige Liam, som har arbetat som högstadielärare i ett antal år på samma skola. Men egentligen har han velat verka som filosof.

I samband med att han får gå i förtidspension, bestämmer Liam sig för att flytta in i en enklare bostad. Ett förortskomplex, som ligger mittemot ett köpcentrum utanför staden. Han lämnar sin stora innerstadsvåning med kakelugnar och flera rum, för en steril tvårumslägenhet med raka linjer. Bland några få möbler och flyttkartonger, ska han börja sitt nya liv. Men bostaden gör honom inget. Liam är nöjd med tillvaron. Även om den är torftig och långtråkig. För det mesta. Men han trivs i den grå vardagslunkens isolation. Och på något vis är han faktiskt nöjd med det lilla livet, avskuren från omvärlden.

Den första morgonen efter en natt i den nya lägenheten vaknar Liam på sjukhus med huvudvärk, och ett stort bandage om huvudet. Han minns inte vad som har hänt, och känner sig bestulen på sitt eget minne. I ett försök att komma ihåg, söker han kontakt med en person som ska hjälpa honom med detta. Kanske blir mötet ett annat, än vad det från början är tänkt att vara.

Personligen tycker jag om vardagsrealism. När det inte händer så mycket. Det stora i det lilla. Jag har som sagt inte läst klart boken, men återkommer med mer tankar kring den senare. En bok som skildrar det ovanliga, vanliga livet med vardagsrealism. Jag tycker om Anne Tylers sätt att skriva. Dialogerna säger mycket om relationerna människorna emellan. Och det känns sympatiskt, jag gillar att läsa om det vardagliga, enkla. Men ändå svåra. Att läsa om människors vardag, deras tankar och livbetraktelser. Att komma karaktären nära genom ofiltrerade tankar som känns genuina.




Därför har jag nu lånat på mig fyra böcker till av Anne Tyler, då jag har erfarit att hon ska ha en liknande skrivstil i samtliga utgivna romaner. Det vill säga lågmäld vardagsrealism. 
Jag har nu även lånat; Förr när vi var vuxna, Och var hör du hemma, Den blå tråden och Ett amatöräktenskap. Återkommer med betraktelse över dessa senare.

Trevlig läsning och vecka
/Anna-Sarah

onsdag 27 maj 2020

Monster i terapi





Jag har nu läst ut Monster i terapi av Jenny Jägerfeldt och Mats Strandberg. En bok där den efterfreudianska psykodynamiska terapin möter 1800-talets litterära skräckikoner. I form av bland andra Dr Jekyll, i sällskap av Mr. Hyde, Dorian Gray och Dr Frankenstein tillsammans med hans skapelse, här kallad för varelsen.

Boken börjar med att psykologen J är försvunnen, och efter sig har hon bland annat lämnat transkriberingar från terapisessionerna med monstren. Och utdrag från mejlkonversationer med hennes mentor P. Boken första sida är ett brev från psykologens fru till polisen, där hon berättar om försvinnandet för snart en månad sedan, och vad som finns efterlämnat.

Hela boken är uppbyggd genom dels transkriberingar av terapisessionerna, som består av dialoger mellan psykolog och patienter. Samt brev till mentorn, och psykologens egna anteckningar. Patienterna, AKA monstren tas emot i psykologens praktik. Och samtliga av dem lider av förmodade åkommor och diagnoser, som lika gärna kan appliceras på individer i dagens samhälle. Som exempelvis dissociativ identitetsstörning (Dr Jekyll), utmattningsdepression (Dr Frankenstein), narcissism och eventuellt psykopati (Dorian Gray). Det blir en spännande dynamik med motsättningar och missförstånd. Men även igenkänning, när de olika tidsepokerna möts i terapirummet.

Rent visuellt får man som läsare intryck av att man tar del av psykologens riktiga anteckningar, då det finns handskrivna anteckningar vid de transkriberade dialogerna, och en del meningar och ord är understrukna. Det förekommer även någon kaffefläck på de efterlämnade papperen.

Alla bär vi på våra monster, snarlika de utifrån definierade monstrens inre bördor. Så vad är ett monster? Och vad har hänt med psykologen J?

En bok som är väl värd att läsa. Dels för dess säregna format och innehåll. Och det även intressant att ta del av de genomarbetade terapisessionerna, som känns trovärdiga i sin analytiska förmåga. Jag läser gärna av de båda författarna.

Förutom den har jag börjat att läsa Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek av Lena Andersson.


Trevlig läsning
/Anna-Sarah och Laxå Bibliotek


onsdag 20 maj 2020



Jag har börjat att läsa boken Monster i terapi av Jenny Jägerfeldt och Mats Strandberg.
Den handlar om en försvunnen psykolog. Som ej har nämnts vid namn ännu i boken. Kvarlämnat efter henne hittas anteckningar från hennes terapisessioner. Där hon har tagit emot skräcklitteraturens ikoner. Några av patienterna är bland annat Dr Jekyll, Frankensteins monster och Dorian Grey. Den första patienten man får bekanta sig med är Dr Jekyll. Stigen från en annan tid, har han motsättningar mot en kvinnlig psykolog, och tvivlar på sin egen kompetens. Jag har inte kommit längre än att ha läst några sidor om sessionerna mellan  Dr Jekyll och psykogen. Boken är främst uppbyggd genom de förvunna anteckningarna från terapisessionerna som sagt, som är transkriberade dialoger mellan psykologen och patienterna. Anteckningarna ger ett visuellt verklighetstroget intryck, genom att exempelvis vissa av sidorna är nedsölade av kaffefläckar, och en del ord är understrukna av psykologen. Återkommer med mer tankar kring boken när den är utläst. Rätt intressant hittills. Om man som jag har ett stor intresse för psykologi och psykoterapi som form, så har man nog stor behållning av boken. Eller kanske om man har ett stort intresse för litteraturhistoriens monster.


Foto: Anna-Sarah Eriksson Lefebvre



Jag har även lånat Pesten, av Albert Camus. Men har inte börjat med den än.  Jag är osäker på om jag tidigare har läst den, men jag tror inte det. Den känns som en träffsäker bok i dessa tider. Pesten har betraktas som en av existentialismens klassiker. Och är tillsammans med Främlingen Albert Camus främsta verk. Även om jag försöker att avhålla mig från läsning om epidemier, pandemier, virus och baciller. Så är väl ändå klassisk fiktiv skönlitteratur snäppet mer avkopplande, än skrollande i dagens nyheter.

Jag har även börjat lyssna på den tredje delen av Karin Smirnoffs Böcker om janakippo. Sen for jag hem heter den. 

Kanske fick ni här några idéer om böcker som ni kan läsa under veckoslutet.

Fortsatt trevlig vecka
/Anna-Sarah och Laxå Bibliotek

måndag 18 maj 2020



Hej,

Jag skulle vilja tipsa om några böcker, som jag själv har uppskattat. Men smaken är ju olika.
I helgen har jag tyvärr inte hunnit läsa så mycket. Men har fortsatt lite på uppföljningen om Lucy Barton. Flera av följande tips faller inom feelgoodgenren, lite läsning för att muntra upp vardagen. Flera av dem med djup dock. 



Dagarna med farmor av Frédérique Deghelt.

Vad ser du nu av Cilla Naumann. Jag har även tipsat om den i Vårt Laxå

Emma Hambergs Rosengäddaserie, som är en serie om fyra böcker, där Rosengädda Nästa är den första boken. Jag har även tipsat i Vårt Laxå om dessa böcker.

Serien om fyra böcker om Emma av Camilla Davidsson, som börjar med Under vintergatans alla stjärnor. Jag har även tipsat i Vårt Laxå om dessa böcker.

Ett hem att dö för av Lina Arvidsson läste jag nyligen. Den föll inom deckarkategorin, och jag hade i princip aldrig läst en deckare tidigare vad jag vet. Men denna var verkligen bra. Gick inte att lägga ifrån sig.

Om du vill av Helle Helle.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman. Detta var en bok som inte helt föll mig i smaken faktiskt. Bara delvis. Däremot är språket underbart att läsa. 

En sommar i Brighton och Snöfall över Strandcaféet av Lucy Diamond.

Sommar vid Sommen och Vinter vid Sommen av Camilla Dahlson.

Följande böcker av Therese Bohman; Den andra kvinnan, Aftonland och Den drunknade. Den drunknade har jag tidigare tipsat om i Vårt Laxå. Jag hoppas att Therese Bohman snart ger ut fler böcker.

Foto: Anna-Sarah Eriksson Lefebvre


Det lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan. Det finns nu även en uppföljning som heter Den lilla bokhandeln i hamnen. 

Trevlig vecka önskas!
/Anna-Sarah och Laxå Bibliotek

fredag 15 maj 2020

Boktips





Den andra boken som jag läste mig igenom under föregående helg är En modern familj av Helga Flatland. Där får man följa en kärnfamilj, och dess splittring till en modern familj?
Romanen tar avstamp i en resa till Italien där hela familjen samlas. Det är även där föräldrarna som är kring 70 år, berättar att de ska skiljas. Efter 40 års äktenskap. Vilket försätter hela familjens dynamik i gungning. Föräldrarna, och deras äktenskap har varit navet, och utgångspunkten för barnens relationer och liv. De tre barnen, som nu är vuxna och en med egna barn tar detta som ett hårt slag mot deras egna liv och val. Och hela romanen bygger sedan på hur de vuxna barnen, och familjen hanterar skilsmässan. Liv, den äldsta av barnen har en egen traditionell familj med man och två barn, inte helt olikt hennes föräldrar. När föräldrarna går isär, börjar hon att ifrågasätta hela hennes liv som bygger på föräldrarnas äktenskap. Och går in i en depression. Mellanbarnet Ellen kämpar med att få barn, och har svårt med att acceptera föräldrarnas val. Det yngsta barnet, sonen Håkon har en mycket nära relation med föräldrarna, och lider i det tysta. På ytan delar han med sig om teorier kring att äktenskapet som institution aldrig fungerar, och hyllar den fria kärleken. Och föräldrarna försöker finna sig till rätta med ett liv på varsitt håll. Vad är det som gör en familj? Vad bygger ens identitet och livsval på? En roman, som jag hade svårt att lägga ifrån mig, och som gör att man tänker till kring bland annat livsval, och vad de grundar sig på. Romanen är uppbyggd genom att berättas genom de tre barnens perspektiv. Detta gör att relationer avtecknas, och karaktärer framträder på ett naturligt sätt genom boken. Även om det inte framkom väldigt många nya inslag i romanen, gav den ändå en igenkänningsfaktor kring familjekonstellationer. 


Foto: Anna-Sarah Eriksson Lefebvre


En annan bok som jag delvis har tagit mig igenom är Hausfrau av poeten Jill Alexander Essbaum. Den har inte varit lika lätt som föregående böcker att sig igenom. Men det kan vara en smaksak. Boken handlar om amerikanska Anne som bor i Schweiz tillsammans med maken Bruno och tre barn. Ett av barnen är troligen resultatet av en otrohetsaffär. Och det är även vad romanen handlar om. Annes utsvävande sexuella liv, med en rad affärer. Med de utomäktenskapliga relationerna försöker Anne att fylla den tomhet som fyller henne. Det är svårt att fatta tycke för huvudpersonen, då hon till synes gör felval efter felval. Men det är antagligen ett medvetet författargrepp. Hon gestaltas som närmast apatiskt och passiv, och har fastnat i en egenutnämnd offerroll. Möten med den jungianske psykologen ger inga framsteg, och är även de till synes utsiktslösa och tommaSpråket är ganska sakligt och känslolöst uttryckt. Det varvas existentiella tankar, och sexuellt explicita avsnitt. Anne känner sig malplacerad i Schweiz, men hon känner sig egentligen malplacerad överallt. Det här är ingen bok som jag lätt tog mig igenom, och jag har egentligen inte helt fastnat för den. Men ändå så pass att jag har fortsatt att läsa romanen. Utan att avslöja för mycket, tar slutet en oväntad vändning. Som synonymt med Annes leverne, väntar en katastrofal händelse. Nästan symboliskt som ett resultat av hennes handlingar. Annes möten med de olika männen, och hennes tvångsmässiga behov av sex, återges neutralt. Men författarens ståndpunkt om det moraliskt förkastliga i detta, skiner igenom i texten. 



Foto: Anna-Sarah Eriksson Lefebvre


Trevlig helg och läsning!

/Anna-Sarah och Laxå Bibliotek


tisdag 12 maj 2020

Boktips



Nu var det ett tag sedan igen som vi skrev något här på biblioteksbloggen, efter lite frånvaro i sjukdom och så vidare.

Men jag har faktiskt en del boktips att komma med, sedan det sista inlägget här på bloggen.
Under helgen har jag läst ut två böcker som var lätta att ta sig igenom. Riktiga sträckläsarböcker enligt mig själv i alla fall, som jag vill tipsa om.

Den första boken som jag tänkte tipsa om, som jag läste i helgen är Mitt namn är Lucy Barton av Elizabeth Strout. Det är en lite kortare roman som handlar om Lucy Barton, som under flera veckor befinner sig på sjukhus efter en blindtarmsoperation med komplikationer, i form av en oidentifierad infektion. Medan hon ligger på behandling med penicillinsprutor och dropp, får hon besök av hennes mamma, som hon inte har träffat på flera år. Samtalen dem emellan är på ytan trevliga och trevande, men under ytan vibrerar det av outtalade händelser, minnen och känslor. Mötet startar även en våg av minnen hos Lucy Barton. Minnen som härleder till den fattiga uppväxten, om drömmarna, majsfälten och den ständiga hungern. Och hur hon sedan tog sig till New York, där hon blev författare och bildade en familj. En roman om familjehemligheter, relationer, klasstillhörighet. Saker som inte blev som man har tänkt sig, och saker som blev som man har tänkt sig. Hur barndomen utgör arenan för det kommande vuxenlivet, men aldrig lämnar den vuxne ifred. Boken och Lucy Bartons minnesfragment roterar kring något oidentifierat mörkt. Familjehemligheten som aldrig nämns vid namn. Inte beskrivs explicit. Som man som läsare bara anar. Kan det vara så att det, det onämnbara. Som faktiskt explicit benämns med just ordet det i boken har förekommit mellan raderna, men att man som läsare har missat. Därför har man en önskan om att läsa om boken. Elisabeth Strout använder ett språk som håller sig osentimentalt sakligt. Men mycket känslor vibrerar ändå i det torra språkbruket. En bok som är väl värd att läsa.

Foto: Anna-Sarah Eriksson Lefebvre



Det finns även en fortsättning om Lucy Barton, där hon återvänder till hemstaden. Den heter Vad som helst är möjligt. Jag har nu lånat den, och återkommer med tankar.

En annan bok som jag sträckläste en av föregående helger, och som är relativt nyutgiven är Terapeuten av Helen Flood. Det är även hennes debutroman, och betecknas som en spänningsroman. Och jag kan verkligen rekommendera den. Helene Flood är en norsk författare och psykolog. Romanens huvudperson Sara, är även hon en ung psykolog som driver en praktik i anslutning till hennes och makens hus. En dag försvinner maken när han är på väg till fjällen för att träffa några vänner. Samtidigt som maken är försvunnen, börjar deras hem att likna en brottsplats. Besök av poliser och polisbilar, saker som flyttar på sig. Och vad, eller vem är det, som Sara hör om nätterna?
Trots allt som pågår försöker Sara ändå att bibehålla någon form av patientkontakt för de få patienter som hon har. Berättelsen är uppbyggd kring Sara, och hennes relationer, tankar och känslor med avstamp i denna händelse. En suggestiv spänningsroman, där relationer och skeenden nystas upp och träder fram, allt eftersom berättelsen fortskrider. Saker är inte alltid vad de tycks vara.
Psykologiska skildringar av karaktärerna ger djup åt dem, och personbeskrivningarna görs främst genom handlingar och konversationer. Tempot i boken är långsamt, vilket jag personligen uppskattar.

Foto: Anna-Sarah Eriksson Lefebvre


Annars har jag fortfarande en del böcker som väntar på läsning. Som ligger i högar på golvet bredvid sängen, och i en hög på en stol. Kanske får någon inspiration till läsning;

Karl Ove Knausgård - Min Kamp del I - hittade i pocketformat för tio kronor.
Karl Ove Knausgård- så mycket längtan på så lite yta. Boken handlar om Edvard Munch bilder.
Virginia Wolf - Författarlivet
Sofi Oksanen - Stalins kossor - har tänkt läsa Sofi Oksanen i flera år, men det har inte blivit av. Än.
Caroline Hainer - Åsneprinsen. Har läst en tidigare bok av Hainer, som jag tog mig igenom inom loppet av ett par timmar. Det är ett bra betyg.
Nina George - Lilla Bistron i Bretagne - kanske jag redan har skrivit om? En bok som jag har börjat på, men som jag inte har läst ut än.

/Anna-Sarah och Laxå Bibliotek

tisdag 24 mars 2020

Hej,


Vi på Biblioteket tänkte ta upp denna blogg, som inte har varit aktiv på flera år. Och försöka att blogga lite. Tanken är att vi kan lägga ut saker som händer, boktips, författarporträtt och så vidare.

Jag som skriver just nu, och antagligen kommer att hålla i bloggandet fram till hösten heter Anna-Sarah. Jag har arbetat på Biblioteket i Laxå sedan förra sommaren, och har sedan dess upptäckt en del nya böcker och författare som jag kommer att dela med mig av här. För att lägga till listan på tidigare författare och böcker.

Några nyupptäckta och gamla favoriter som jag tipsar om nu inför eventuell påskledighet är bland annat;

Therese Boman - alla tre böcker av Bohman.
Cilla Naumann - Vad ser du nu?
Karin Smirnoff - Jag for ner till bror - serien
Sören Kierkeggard
Annika Estassy - Samtliga romaner. Börja med Solviken.
Emma Hamberg - Rosengäddaserien
Linn Johansson - Lollo

Några böcker som ligger halvläst på nattduksbordet just nu (läs golvet);

Helle Helle - Detta borde skrivas i presens
Cilla Naumann - I cirklarna runt
Fyra timmars arbetsvecka - Glömt författaren
Nina George - Den lilla bistron i Bretagne

Precis avslutat Karins Smirnoffs böcker; Jag for ned till bror och vi for upp med mor via ljudbok mestadels. När jag väl kommit in i boken. Var den bra. Faktiskt riktigt bra.

Jag kommer att skriva mer om dessa författare, böcker och andra författare längre fram.

Önskar er en trevlig vecka!

/Anna-Sarah och Laxå Bibliotek