Jag har börjat att läsa Allt är bara bra tack av Moa Herngren. Den handlar om 27-åriga Lea som
har flytt Stockholms medievärld där hon arbetat som TV- producent.
Till Paris, där hon ska vila upp sig. Är det tänkt. I den franska huvudstaden är Leas liv inte fyllt
av romantiska promenader längs Seine, eller sena kvällar med ett glas vin i
handen på en bistro. Utan detta existerar mest i hennes huvud. Tills hon
träffar bohemen Michel med det svarta stora håret. Han pendlar mellan extas och
melankoli, kedjeröker, och är utan både jobb och pengar. Egentligen borde varningsklockorna
ringa högt. Men Lea vill så gärna vara kär. Och älskas. Att hon kanske
någonstans hör dem, men förbiser dem.
Jag har inte kommit så långt än. Jag gillar Moa Herngrens
språk, och har tyckt om de föregående böcker som jag har läst av henne. Däremot
vet jag inte än, om jag tycker om den här boken. Men det kanske kommer. Jag
blir lite irriterad på Leas naivitet och godtrogenhet. Och det finns inte
mycket igenkänningsfaktorer i boken, eller i henne än så länge. Och ofta vill
man ju läsa en bok för att det finns någon form av igenkänning.
Personbeskrivningarna känns också aningen övertydliga, men ändå platta. Hittills.
/Anna-Sarah
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar