Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson

 

Just nu lyssnar jag på Utan personligt ansvar som ljudbok av Lena Andersson efter att ha lyssnat på Egenmäktigt förfarande som är den första av de två böckerna att läsa. Jag har tidigare läst båda böckerna. Men ville lyssna om då jag uppskattar boken och språket.

Egenmäktigt förfarande handlar om Ester Nilsson. En skribent och intellektuell kvinna som vet hur man skriver och diskuterar filosofi politik ideologier osv. Dessa ideologier applicerar hon sedan på hennes kärleksliv. Eller icke kärleksliv. Ideologier och kärlek hör kanske inte het ihop. Men Ester vill få de att passa ihop. Initialt bor Ester tillsammans med hennes sambo i an förnuftig relation utan översvallande känslor. Hennes liv ställs på ända kan man säga den dag som hon träffar konstnären Hugo Rask inför att hon ska hålla en föreläsning om honom. Hennes kärlek gentemot Hugo, eller den uppmålade bilden hon har av honom, kan gestaltas med en kalkylerande besatthet och en form av idolatri. Och som läsare kan man inte annat än att förfasas och förfäras av Esters kärlekskrumbukter. Men vissa skeenden och känslor är även igenkännliga som allmängiltiga för den förälskade personen. Ester ser sig själv som en förnuftig person, och är i viss mån insatt med den självutplånande förälskelse som hon befinner sig i. Språket är intressant, och det är filosofiska resonemang kring förälskelse, besatthet, osv. Som läsare blir man stundom irriterad på Ester, och stundom irriterad på Hugo. Ingen av dem gestaltas som empatiska personer. Men med allmänmänskliga stråk av att behaga och att vilja behagas. Och det är svårt att säga vem som när på illusioner, och vems ego som är störst. Båda befinner sig i ett maktspel tillsammans, utan kanske egentliga känslor gentemot varandra. Eller så har alla försök att rationalisera känslorna slagit ut dem. Ofta vill man ruska om Ester och säga, ”när ska du sluta”. Men känslan är väl även den att Ester vill ruska om sig själv. Hon handhar de allra mörkaste, pinsammaste känslor en människa kan erkänna för sig själv. Men Ester skäms inte, utan förlitar sig på intellektuella resonemang som ska hålla hennes skam om ryggen. Hon förstår inte alls resonemanget att man förödmjukar sig om man när uppriktig med sina känslor. Kanske har vi alla lite Hugo Rask och Ester Nilsson i oss. En intressant bok, som jag fick stor behållning av. Framför allt för språket, och de filosofiska och intellektuella resonemangen som för fram boken.

 

I Den andra boken om Ester Nilsson, som heter Utan personligt ansvar har det gått fem år sedan Hugohistorien. och Ester träffar nu på en ny man, skådespelaren Olof. Ester får nästan omedelbart varma känslor för honom trots. Eller på grund av att han är gift. Olof är tills skillnad från Hugo Rask klar i sina ord med vad han vill. Eller snarare inte vill. Han är lyckligt gift och kommer aldrig att lämna sin fru. Däremot är han inte helt tydlig i sina handlingar och Ester blir Olofs älskarinna. Trots allt som tyder på motsatsen, på samma sätt som i historien med Hugo Rask tror Ester att det kommer att bli dem. Att det enbart handlar om att vänta ut tiden. Hoppet är verkligen det sista som lämnar Ester. På samma sätt som i tidigare osymmetriska kärleksrelation rationaliserar och intellektualiserar hon Olofs och sina egna handlingar. Och hittar alltid ett svar på hans handlingar, som motsvara hennes intention. Kanske även här att Ester snarare är förälskad i förälskelsen och bilden som hon själv har skapat sig än den egentliga Olof. Med tanke på Esters desperata sätt gentemot inte en. Utan två relationer. Kan man börja att ifrågasätta allt hos Ester, och undrar om hon egentligen bara behöver ha någon på avstånd. Att hon inte kan komma någon nära, och delvis därför väljer oåtkomliga män. Men sedan tänker man tillbaka på att hon faktiskt har haft en lång stabil samborelation. Kanske att Ester behöver befinna sig i ett ingenmansland, där hon får tillbringa sina dagar med att längta. För att sedan blir extatisk över minsta finger som räcks ut för att känna sig levande. Kanske blir sambolivet för statiskt för att bibehålla hennes intellektuella kapacitet. Vem vet. Men två böcker väl värda att läsa.

 

Trevlig helg

/Anna-Sarah