Mörker som gör gott

Nu har jag börjat läsa på en ny bok. Jag avslutar inte böckerna, innan jag påbörjar en ny. Det är ju typiskt. Boken som jag har påbörjat heter Mörker som gör Gott av Thomas Engström. Och handlar om universitetsläraren Tobias. Han flyttade till USA från Sverige som 24-åring på grund av kärleken. Han blev inte kvar hos kärleken Sarah, men däremot blev Tobias kvar i USA. 15 år senare bor han och arbetar där. I en både självvald och inte självvald exilisolering går Tobias till arbetet, kommer hem, äter sover, ser på teve. På helgerna köper han filmer och böcker, som ska räcka varenda kväll av veckans dagar. Tobias monotona och planerade dagar störs av att hans förflutna står utanför hans ytterdörr en dag. I form av en 15-årig kille, Otto, som hävdar att han är Tobias son. Längre än så har jag inte kommit.

Språket har vardagsrealistiska inslag. Och jag gillar gestaltningen av det dunkla, enkla livet. 

Vardagsgestaltningen, och små medel. Det är min typ av bok. Inte det lilla livet i den stora världen. Utan det lilla, som är det stora livet. Förnöjsamheten i det, och melankolin som kan beslöja livet. Som finns där som en tunn och seg konstant. Men inte gör sig påmind alltför ofta.

Återkommer när jag läst mer.

/Anna-Sarah

Allt är bara bra tack

Jag har börjat att läsa Allt är bara bra tack av Moa Herngren. Den handlar om 27-åriga Lea som har flytt Stockholms medievärld där hon arbetat som TV- producent. Till Paris, där hon ska vila upp sig. Är det tänkt. I den franska huvudstaden är Leas liv inte fyllt av romantiska promenader längs Seine, eller sena kvällar med ett glas vin i handen på en bistro. Utan detta existerar mest i hennes huvud. Tills hon träffar bohemen Michel med det svarta stora håret. Han pendlar mellan extas och melankoli, kedjeröker, och är utan både jobb och pengar. Egentligen borde varningsklockorna ringa högt. Men Lea vill så gärna vara kär. Och älskas. Att hon kanske någonstans hör dem, men förbiser dem.

Jag har inte kommit så långt än. Jag gillar Moa Herngrens språk, och har tyckt om de föregående böcker som jag har läst av henne. Däremot vet jag inte än, om jag tycker om den här boken. Men det kanske kommer. Jag blir lite irriterad på Leas naivitet och godtrogenhet. Och det finns inte mycket igenkänningsfaktorer i boken, eller i henne än så länge. Och ofta vill man ju läsa en bok för att det finns någon form av igenkänning. Personbeskrivningarna känns också aningen övertydliga, men ändå platta. Hittills.

/Anna-Sarah

Två böcker till som jag har läst den sista tiden är Gömda Kroppar av Caroline Kepnes som är  en fortsättning på Du, och Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren. Rekommenderar båda.

I Gömda Kroppar som är underlaget för You säsong två på Netflix, är det mycket som skiljer sig från serien. Medan Du är mer innehållsmässigt likt TV-serien säsong ett. Därför gör det inget om man har sett serien innan man läser boken. Även om man vet övergripande vad som händer med karaktärerna. Så är det ändå mycket som skiljer dem åt.

I Gömda Kroppar, har en del personer tillkommit gentemot serien, och en del händelser har ändrats. Och egentligen hela anledningen till att Joe anländer till Los Angeles har ändrats.

Boken börjar med att Joe har flyttat till Los Angeles, något som han hade svurit på att aldrig göra som den inbitna New Yorkbon han är. Men där befinner han sig i alla fall, på jakt efter en kärlek som undflytt honom. I Los Angeles träffar Joe på en del intressant personer i jakt på kärlek och, på jakt efter att hämnas den undflydda kärleken. Trots att han säger sig ha förändrats, kanske det inte är mycket som har förändrats. Förutom scenariot där Joes liv utspelar sig, som har ändrats från ett gråmulet New York till ett soligt Los Angeles. Och repliken som han intalar sig själv, om att han har förändrats. Att det ligger bakom honom. Det där som han inte vill kännas vid…

Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren handlar om Cecilia, en kvinna i sena 30 – års åldern som bor i Stockholm, tillsammans med man och tre barn. I en våning som hon varken gillar eller ogillar. Det spelar henne ingen roll. Det är inte mycket som spelar henne någon roll. Men inom Cecilia skaver det. Av något odefinierbart. Vem är hon? Vem har hon blivit? En kamp emot annalkande fett på kroppen, en kamp om att älska eller avsky sin familj. Får man ens tänka så som hon gör? Varenda dag går Cecilia till psykologmottagningen där hon arbetar tillsammans med hennes man och tar emot patienter. Hon vet vad som är bäst för dem. Det är bara de som inte förstår det. Varenda natt är hon ute och springer runt två mil i skogen. Varenda dag brottas hon med tankarna om vad det innebär att vara en mamma, att känna att man har tappat sig själv. Vem är man utanför familjebubblan? Måste man älska sina barn? Får en tänka att ens man ska dö.

Med små medel beskrivs en kvinna som står vid kanten av något slags sammanbrott. Hon spottar i makens marmelad på morgonsmörgåsen, för att känna att hon existerar. Och stjäl saker från hennes kollegor på terapimottagningen. Men att kollegorna ens saknar deras tillhörigheter, visar snarare på hur snedvridna deras prioriteringar är, att sakna materiella tillhörigheter. Enligt Cecilia. Alla små snedsteg, och alla små egenheter hon tar för sig. På bekostnad av sin omgivning, vet hon innerst inne är fel. Men hon kan inte göra något åt det. Och hon rationaliserar och försvarar hennes handlingar inför sig själv. Och kanske inför omvärlden dömande blickar också. Om de nu skulle komma på henne.

Cecilias små och subtila uttryck för vanmakt, tar sig allt större proportioner genom romanen. Men i jakten på jaget som hon anser sig ha förlorat. Tappat någonstans i tvåsamheten och familjelivet. Någonstans mellan skolväskor, hämtning, matlagning och möten. Kanske hon förlorar något mer. Moa Herngren skriver på ett konkret sätt ut händelser och agerande som ger en större mening. Som ger läsaren möjlighet att läsa in mer bakom ageranden och tankar.

Trevlig läsning

/Anna-Sarah

Allt kommer nog att bli bra av Ann Heberlein

Annika har bott i England i 20 år. Där bor hon tillsammans med hennes välbärgade make. Och hon har inga planer på att flytta hem till det lilla barndomssamhället Borrby, på Österlen. Men livet vill annorlunda, och en vår åker hon till barndomshemmet för att ta hand om sin döende mor.

I det lilla samhället, eller byn Borrby. Möter Annika nya och gamla bekantskaper, och ställs bredvid sitt förflutna i nutid. Under perioden som Annikas mor dör, får hon reda på att hennes man har bedragit henne, och väntar barn med en annan. Mitt bland bouppteckning, begravning, skilsmässopapper och ett ekonomiskt haveri står Annika lamslagen och bevittnar allt som lämnar henne. Och vad hon tycker sig ha kvar. Vilket verkar vara i princip ingenting. Och ingen. Men i spillrorna av livet kanske det går att resa sig, och hitta den inre drivkraften som vi alla har, men inte alltid behöver använda. Bakom mörkret finns ljus, eller hur säger man.

Jag hade aldrig tidigare läst något av Ann Heberlein, men denna bok var bra och läsvärd. Och jag ville inte gärna lägga ifrån mig den. Jag tycker om personbeskrivningen av Annika, och skildringen av en period i livet, när den tar oplanerade och oönskade svängar. Men även de djupaste av dalar och mörker, kan leda till något nytt. Och kanske bättre. I alla fall bra. Språket är kanske undermåligt av vad jag hade väntat mig av Heberlein, men ändock en bok som man vill fortsätta att läsa. Vissa saker och aspekter som ska beskriva tydliga markörer för exempelvis klasstillhörighet i romanen, ter sig tämligen för fiktiva och övertydliga. Och beskrivningen av de gamla klasskamraterna som ska befinna sig i arbetarklassen, får klichéartade beskrivningar. Som exempelvis att de alla har en hop barn, att flera är SD-anhängare med ”Heja Jimmietröjor”, och bara äter smörgåstårta på bjudningar. Och när det är fest flödar massvis av sprit, tillsammans med invandrarfientliga ramsor och ”beerpong”. Arbetarklassen ska sedan stå i paritet till den överklass, som Annika också umgås med i Borrby. Efter att ha bjudits in av adelsmannen Axel. Även den beskrivs med en tämligen onyanserat. Där klassförakt, kylighet och champagne i överflöd utgör grunden.

Men jag tyckte om boken överlag, där det finns vissa vardagsrealistiska inslag. Det är också bra beskrivet hur mångfacetterad en sorg är. Ena dagen känns allt bra, för att i nästa befinna sig i ett avgrundsdjupt hav av sorg. Då förlusten gör sig påmind, och förlusten av en svunnen tid. Det kan även vara i stunder av härligaste lycka, som sorgen djupnar. Men även de svartaste av tider har sina ljusstråk, och i Annikas liv kommer det in fler än en ljusstråle.

Trevlig fortsättning på sommaren i regnet

/Anna-Sarah