Två böcker till som jag har läst den sista tiden är Gömda Kroppar av Caroline Kepnes som är  en fortsättning på Du, och Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren. Rekommenderar båda.

I Gömda Kroppar som är underlaget för You säsong två på Netflix, är det mycket som skiljer sig från serien. Medan Du är mer innehållsmässigt likt TV-serien säsong ett. Därför gör det inget om man har sett serien innan man läser boken. Även om man vet övergripande vad som händer med karaktärerna. Så är det ändå mycket som skiljer dem åt.

I Gömda Kroppar, har en del personer tillkommit gentemot serien, och en del händelser har ändrats. Och egentligen hela anledningen till att Joe anländer till Los Angeles har ändrats.

Boken börjar med att Joe har flyttat till Los Angeles, något som han hade svurit på att aldrig göra som den inbitna New Yorkbon han är. Men där befinner han sig i alla fall, på jakt efter en kärlek som undflytt honom. I Los Angeles träffar Joe på en del intressant personer i jakt på kärlek och, på jakt efter att hämnas den undflydda kärleken. Trots att han säger sig ha förändrats, kanske det inte är mycket som har förändrats. Förutom scenariot där Joes liv utspelar sig, som har ändrats från ett gråmulet New York till ett soligt Los Angeles. Och repliken som han intalar sig själv, om att han har förändrats. Att det ligger bakom honom. Det där som han inte vill kännas vid…

Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren handlar om Cecilia, en kvinna i sena 30 – års åldern som bor i Stockholm, tillsammans med man och tre barn. I en våning som hon varken gillar eller ogillar. Det spelar henne ingen roll. Det är inte mycket som spelar henne någon roll. Men inom Cecilia skaver det. Av något odefinierbart. Vem är hon? Vem har hon blivit? En kamp emot annalkande fett på kroppen, en kamp om att älska eller avsky sin familj. Får man ens tänka så som hon gör? Varenda dag går Cecilia till psykologmottagningen där hon arbetar tillsammans med hennes man och tar emot patienter. Hon vet vad som är bäst för dem. Det är bara de som inte förstår det. Varenda natt är hon ute och springer runt två mil i skogen. Varenda dag brottas hon med tankarna om vad det innebär att vara en mamma, att känna att man har tappat sig själv. Vem är man utanför familjebubblan? Måste man älska sina barn? Får en tänka att ens man ska dö.

Med små medel beskrivs en kvinna som står vid kanten av något slags sammanbrott. Hon spottar i makens marmelad på morgonsmörgåsen, för att känna att hon existerar. Och stjäl saker från hennes kollegor på terapimottagningen. Men att kollegorna ens saknar deras tillhörigheter, visar snarare på hur snedvridna deras prioriteringar är, att sakna materiella tillhörigheter. Enligt Cecilia. Alla små snedsteg, och alla små egenheter hon tar för sig. På bekostnad av sin omgivning, vet hon innerst inne är fel. Men hon kan inte göra något åt det. Och hon rationaliserar och försvarar hennes handlingar inför sig själv. Och kanske inför omvärlden dömande blickar också. Om de nu skulle komma på henne.

Cecilias små och subtila uttryck för vanmakt, tar sig allt större proportioner genom romanen. Men i jakten på jaget som hon anser sig ha förlorat. Tappat någonstans i tvåsamheten och familjelivet. Någonstans mellan skolväskor, hämtning, matlagning och möten. Kanske hon förlorar något mer. Moa Herngren skriver på ett konkret sätt ut händelser och agerande som ger en större mening. Som ger läsaren möjlighet att läsa in mer bakom ageranden och tankar.

Trevlig läsning

/Anna-Sarah