Okej det blev ett inlägg till…

Jag har nu läst klart Gone Girl. Det var en intressant läsning. Och jag gillade den. Mycket framkom, som inte fanns med i filmen i form av händelser och tankar. Mycket hade jag även glömt bort ifrån filmen, så det blev som en ny upplevelse. Utan att avslöja för mycket, tar boken flera vändningar. Och som läsare (eftersom jag hade glömt bort hur Gone Girl slutade) kastas man mellan att vara på det klara med hur saker förhåller sig, för att i nästa stund ändra uppfattning om sakernas förhållande. Amy Elliott Dunne framstår i början som att hon har ganska höga krav både på sig själv och andra. Och samtidigt skör, med en låg självkänsla. Medan Nick Dunne framstår som en mer osympatisk karaktär rakt igenom. Eller är det bara så de vill framställa sig själva. Boken skildrar förutom Amys mystiska försvinnande, och parets äktenskap även storstaden vs småstaden (New york och Missouri vid Missipifloden). Högutbildade vs lågutbildade (Innerstadsbor i New York som tillhörde deras forna vänkrets till ortsborna i Mirrouri) som inte faller Amy helt i smaken. Osv. Jag uppskattar historier där man inte kan förutspå alla vändningar. I Gone Girl, kan en del förutspås, men mycket blir en överraskning. Och flera vändningar igenom boken håller intresset till slutet.

Även om man kan lista ut en del, så är det långtifrån allt. Jag gillar böcker där man kan bli i överraskad, och saker inte alltid tycks vara vad de synes vara. Där man kan gräva lite på ytan, och lite till, och lite till. Och under varje lager dyker det upp nya ytor.  Och även i Amys och Nicks äktenskap, där det finns otaliga lager som kanske inte borde existera.

 

I helgen läste jag även ut en bok som heter Lyckliga människor läser och dricker kaffe av Agnés Martin-Lugand. Den handlar om Diane som har mist man och dotter i en bilolycka. Hon har inte kommit ur si lägenhet i Paris på ett år, går runt med henens mans gamla tröjor och har inte heller bytt sängkläder sedan de förolyckades. Hon har inte heller haft hand om hennes bokkafé. Den enda kontakt hon har med yttervärlden är en familjevän som kommer hem till Diane med jämna mellanrum. Jag tycker att sorgen och handlingsförlamningen, och oviljan att tillbringa tid i de levandes värld. Eftersom hon inte känner sig levande skildras bra i början av boken. Men alltigenom boken skildras även Duane som tämligen osympatiskt. I början har jag överseende med henens utbrott, och fysiska och mentala påhopp på hennes omgivning. Det är ju sorgen tänker jag. Men hon beter sig elakt, och det finns ofta inga belägg för det. Det blir lite överdrivet, även ur en sörjandes perspektiv. Efter ett tag bestämmer sig i alla fall Diane för att bege sig till Irlands landsbygd för att bosätta sig, och där komma vidare med hennes liv. Boken är relativt bra, och den är lätt att ta sig igenom. Men det lämnas många luckor åt mig som läsare. Ibland blir gestaltningarna övertydliga, eller så saknas det konkreta fragment som inte riktigt håller ihop vissa delar. Jag har även svårt att känna sympati för Diane, och undrar varför hon inte går i terapi istället för att fly till landsbygden på Irland. Eller varför inte båda delarna. Men ingenstans läser jag hur hon får djupare hjälpa att bearbeta traumat. Kanske är det ett medvetet författargrepp.

Trevlig läsning och höst!

/Anna-Sarah