Allt kommer nog att bli bra av Ann Heberlein

Annika har bott i England i 20 år. Där bor hon tillsammans med hennes välbärgade make. Och hon har inga planer på att flytta hem till det lilla barndomssamhället Borrby, på Österlen. Men livet vill annorlunda, och en vår åker hon till barndomshemmet för att ta hand om sin döende mor.

I det lilla samhället, eller byn Borrby. Möter Annika nya och gamla bekantskaper, och ställs bredvid sitt förflutna i nutid. Under perioden som Annikas mor dör, får hon reda på att hennes man har bedragit henne, och väntar barn med en annan. Mitt bland bouppteckning, begravning, skilsmässopapper och ett ekonomiskt haveri står Annika lamslagen och bevittnar allt som lämnar henne. Och vad hon tycker sig ha kvar. Vilket verkar vara i princip ingenting. Och ingen. Men i spillrorna av livet kanske det går att resa sig, och hitta den inre drivkraften som vi alla har, men inte alltid behöver använda. Bakom mörkret finns ljus, eller hur säger man.

Jag hade aldrig tidigare läst något av Ann Heberlein, men denna bok var bra och läsvärd. Och jag ville inte gärna lägga ifrån mig den. Jag tycker om personbeskrivningen av Annika, och skildringen av en period i livet, när den tar oplanerade och oönskade svängar. Men även de djupaste av dalar och mörker, kan leda till något nytt. Och kanske bättre. I alla fall bra. Språket är kanske undermåligt av vad jag hade väntat mig av Heberlein, men ändock en bok som man vill fortsätta att läsa. Vissa saker och aspekter som ska beskriva tydliga markörer för exempelvis klasstillhörighet i romanen, ter sig tämligen för fiktiva och övertydliga. Och beskrivningen av de gamla klasskamraterna som ska befinna sig i arbetarklassen, får klichéartade beskrivningar. Som exempelvis att de alla har en hop barn, att flera är SD-anhängare med ”Heja Jimmietröjor”, och bara äter smörgåstårta på bjudningar. Och när det är fest flödar massvis av sprit, tillsammans med invandrarfientliga ramsor och ”beerpong”. Arbetarklassen ska sedan stå i paritet till den överklass, som Annika också umgås med i Borrby. Efter att ha bjudits in av adelsmannen Axel. Även den beskrivs med en tämligen onyanserat. Där klassförakt, kylighet och champagne i överflöd utgör grunden.

Men jag tyckte om boken överlag, där det finns vissa vardagsrealistiska inslag. Det är också bra beskrivet hur mångfacetterad en sorg är. Ena dagen känns allt bra, för att i nästa befinna sig i ett avgrundsdjupt hav av sorg. Då förlusten gör sig påmind, och förlusten av en svunnen tid. Det kan även vara i stunder av härligaste lycka, som sorgen djupnar. Men även de svartaste av tider har sina ljusstråk, och i Annikas liv kommer det in fler än en ljusstråle.

Trevlig fortsättning på sommaren i regnet

/Anna-Sarah