Okej det blev ett inlägg till…

Jag har nu läst klart Gone Girl. Det var en intressant läsning. Och jag gillade den. Mycket framkom, som inte fanns med i filmen i form av händelser och tankar. Mycket hade jag även glömt bort ifrån filmen, så det blev som en ny upplevelse. Utan att avslöja för mycket, tar boken flera vändningar. Och som läsare (eftersom jag hade glömt bort hur Gone Girl slutade) kastas man mellan att vara på det klara med hur saker förhåller sig, för att i nästa stund ändra uppfattning om sakernas förhållande. Amy Elliott Dunne framstår i början som att hon har ganska höga krav både på sig själv och andra. Och samtidigt skör, med en låg självkänsla. Medan Nick Dunne framstår som en mer osympatisk karaktär rakt igenom. Eller är det bara så de vill framställa sig själva. Boken skildrar förutom Amys mystiska försvinnande, och parets äktenskap även storstaden vs småstaden (New york och Missouri vid Missipifloden). Högutbildade vs lågutbildade (Innerstadsbor i New York som tillhörde deras forna vänkrets till ortsborna i Mirrouri) som inte faller Amy helt i smaken. Osv. Jag uppskattar historier där man inte kan förutspå alla vändningar. I Gone Girl, kan en del förutspås, men mycket blir en överraskning. Och flera vändningar igenom boken håller intresset till slutet.

Även om man kan lista ut en del, så är det långtifrån allt. Jag gillar böcker där man kan bli i överraskad, och saker inte alltid tycks vara vad de synes vara. Där man kan gräva lite på ytan, och lite till, och lite till. Och under varje lager dyker det upp nya ytor.  Och även i Amys och Nicks äktenskap, där det finns otaliga lager som kanske inte borde existera.

 

I helgen läste jag även ut en bok som heter Lyckliga människor läser och dricker kaffe av Agnés Martin-Lugand. Den handlar om Diane som har mist man och dotter i en bilolycka. Hon har inte kommit ur si lägenhet i Paris på ett år, går runt med henens mans gamla tröjor och har inte heller bytt sängkläder sedan de förolyckades. Hon har inte heller haft hand om hennes bokkafé. Den enda kontakt hon har med yttervärlden är en familjevän som kommer hem till Diane med jämna mellanrum. Jag tycker att sorgen och handlingsförlamningen, och oviljan att tillbringa tid i de levandes värld. Eftersom hon inte känner sig levande skildras bra i början av boken. Men alltigenom boken skildras även Duane som tämligen osympatiskt. I början har jag överseende med henens utbrott, och fysiska och mentala påhopp på hennes omgivning. Det är ju sorgen tänker jag. Men hon beter sig elakt, och det finns ofta inga belägg för det. Det blir lite överdrivet, även ur en sörjandes perspektiv. Efter ett tag bestämmer sig i alla fall Diane för att bege sig till Irlands landsbygd för att bosätta sig, och där komma vidare med hennes liv. Boken är relativt bra, och den är lätt att ta sig igenom. Men det lämnas många luckor åt mig som läsare. Ibland blir gestaltningarna övertydliga, eller så saknas det konkreta fragment som inte riktigt håller ihop vissa delar. Jag har även svårt att känna sympati för Diane, och undrar varför hon inte går i terapi istället för att fly till landsbygden på Irland. Eller varför inte båda delarna. Men ingenstans läser jag hur hon får djupare hjälpa att bearbeta traumat. Kanske är det ett medvetet författargrepp.

Trevlig läsning och höst!

/Anna-Sarah

Gone Girl och ett på återseende

Här kommer antagligen det sista blogginlägget med boktips från mig för Laxå biblioteks räkning. På ett tag i alla fall. Jag kanske återkommer ibland. Men det blir i alla fall den sista konsekventa uppdateringen från min sida på ett tag. Nästa vecka tar mitt vikariat slut här på Laxå bibliotek. Så jag får tacka för denna tid, ni som kan ha läst boktipsen. Men jag tänkte tipsa om Gone Girl så länge. 

Just nu håller jag på att varva att läsa boken Gone Girl av Gillian Flynn, med att lyssna på den på ljudbok.

Boken har även filmatiserats, och jag har tidigare sett filmen. Men jag ville läsa den eftersom man ofta får en helt annan inblick i karaktärerna av att läsa en bok gentemot en film. Där det mer är övergripande ytligt i filmen, medan man i bokens form får följa karaktärernas tankar på ett mer ingående sätt. Gone Girl handlar om det gifta paret Amy och Nick Dunne. Man följer historien varvat mellan berättande från Amys och Nicks perspektiv vartannat kapitel, vilket numera känns som ett vedertaget författargrepp. Och för det mesta fungerande. Man dels följa Amys dagboksanteckningar i dåtid, och Nicks berättelse i nutid.

Romanen börjar med att Amy försvinner inför deras femte bröllopsdag. Och genom de båda huvudpersonernas berättelser vävs en historia ihop. Kan det leda till vad som har hänt Amy?

Varken Amy eller Nick beskrivs som speciellt sympatiska personer, i deras gestaltningar av omgivningen från deras subjektiva perspektiv. Och deras aversioner gentemot varandra i ett till synes ganska dysfunktionellt äktenskap, som ges till känna i deras berättelser. Utåt sett visas den så kallade perfekta fernissan. Men under de mest polerade ytor. Döljer sig. Ja vad?

Jag har inte kommit så långt än, men tycker att den är helt okej hittills. En ganska tjock bok, som går relativt snabbt att ta sig igenom. Och det framkommer en del nytt gentemot filmen, som även har behövt utesluta en hel del från romanens över 500 sidor.

 Önskar en fortsatt trevlig höst och trevliga lässtunder!

/Anna-Sarah