Två böcker till som jag har läst den sista tiden är Gömda Kroppar av Caroline Kepnes som är  en fortsättning på Du, och Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren. Rekommenderar båda.

I Gömda Kroppar som är underlaget för You säsong två på Netflix, är det mycket som skiljer sig från serien. Medan Du är mer innehållsmässigt likt TV-serien säsong ett. Därför gör det inget om man har sett serien innan man läser boken. Även om man vet övergripande vad som händer med karaktärerna. Så är det ändå mycket som skiljer dem åt.

I Gömda Kroppar, har en del personer tillkommit gentemot serien, och en del händelser har ändrats. Och egentligen hela anledningen till att Joe anländer till Los Angeles har ändrats.

Boken börjar med att Joe har flyttat till Los Angeles, något som han hade svurit på att aldrig göra som den inbitna New Yorkbon han är. Men där befinner han sig i alla fall, på jakt efter en kärlek som undflytt honom. I Los Angeles träffar Joe på en del intressant personer i jakt på kärlek och, på jakt efter att hämnas den undflydda kärleken. Trots att han säger sig ha förändrats, kanske det inte är mycket som har förändrats. Förutom scenariot där Joes liv utspelar sig, som har ändrats från ett gråmulet New York till ett soligt Los Angeles. Och repliken som han intalar sig själv, om att han har förändrats. Att det ligger bakom honom. Det där som han inte vill kännas vid…

Jag skulle aldrig ljuga för dig av Moa Herngren handlar om Cecilia, en kvinna i sena 30 – års åldern som bor i Stockholm, tillsammans med man och tre barn. I en våning som hon varken gillar eller ogillar. Det spelar henne ingen roll. Det är inte mycket som spelar henne någon roll. Men inom Cecilia skaver det. Av något odefinierbart. Vem är hon? Vem har hon blivit? En kamp emot annalkande fett på kroppen, en kamp om att älska eller avsky sin familj. Får man ens tänka så som hon gör? Varenda dag går Cecilia till psykologmottagningen där hon arbetar tillsammans med hennes man och tar emot patienter. Hon vet vad som är bäst för dem. Det är bara de som inte förstår det. Varenda natt är hon ute och springer runt två mil i skogen. Varenda dag brottas hon med tankarna om vad det innebär att vara en mamma, att känna att man har tappat sig själv. Vem är man utanför familjebubblan? Måste man älska sina barn? Får en tänka att ens man ska dö.

Med små medel beskrivs en kvinna som står vid kanten av något slags sammanbrott. Hon spottar i makens marmelad på morgonsmörgåsen, för att känna att hon existerar. Och stjäl saker från hennes kollegor på terapimottagningen. Men att kollegorna ens saknar deras tillhörigheter, visar snarare på hur snedvridna deras prioriteringar är, att sakna materiella tillhörigheter. Enligt Cecilia. Alla små snedsteg, och alla små egenheter hon tar för sig. På bekostnad av sin omgivning, vet hon innerst inne är fel. Men hon kan inte göra något åt det. Och hon rationaliserar och försvarar hennes handlingar inför sig själv. Och kanske inför omvärlden dömande blickar också. Om de nu skulle komma på henne.

Cecilias små och subtila uttryck för vanmakt, tar sig allt större proportioner genom romanen. Men i jakten på jaget som hon anser sig ha förlorat. Tappat någonstans i tvåsamheten och familjelivet. Någonstans mellan skolväskor, hämtning, matlagning och möten. Kanske hon förlorar något mer. Moa Herngren skriver på ett konkret sätt ut händelser och agerande som ger en större mening. Som ger läsaren möjlighet att läsa in mer bakom ageranden och tankar.

Trevlig läsning

/Anna-Sarah

Allt kommer nog att bli bra av Ann Heberlein

Annika har bott i England i 20 år. Där bor hon tillsammans med hennes välbärgade make. Och hon har inga planer på att flytta hem till det lilla barndomssamhället Borrby, på Österlen. Men livet vill annorlunda, och en vår åker hon till barndomshemmet för att ta hand om sin döende mor.

I det lilla samhället, eller byn Borrby. Möter Annika nya och gamla bekantskaper, och ställs bredvid sitt förflutna i nutid. Under perioden som Annikas mor dör, får hon reda på att hennes man har bedragit henne, och väntar barn med en annan. Mitt bland bouppteckning, begravning, skilsmässopapper och ett ekonomiskt haveri står Annika lamslagen och bevittnar allt som lämnar henne. Och vad hon tycker sig ha kvar. Vilket verkar vara i princip ingenting. Och ingen. Men i spillrorna av livet kanske det går att resa sig, och hitta den inre drivkraften som vi alla har, men inte alltid behöver använda. Bakom mörkret finns ljus, eller hur säger man.

Jag hade aldrig tidigare läst något av Ann Heberlein, men denna bok var bra och läsvärd. Och jag ville inte gärna lägga ifrån mig den. Jag tycker om personbeskrivningen av Annika, och skildringen av en period i livet, när den tar oplanerade och oönskade svängar. Men även de djupaste av dalar och mörker, kan leda till något nytt. Och kanske bättre. I alla fall bra. Språket är kanske undermåligt av vad jag hade väntat mig av Heberlein, men ändock en bok som man vill fortsätta att läsa. Vissa saker och aspekter som ska beskriva tydliga markörer för exempelvis klasstillhörighet i romanen, ter sig tämligen för fiktiva och övertydliga. Och beskrivningen av de gamla klasskamraterna som ska befinna sig i arbetarklassen, får klichéartade beskrivningar. Som exempelvis att de alla har en hop barn, att flera är SD-anhängare med ”Heja Jimmietröjor”, och bara äter smörgåstårta på bjudningar. Och när det är fest flödar massvis av sprit, tillsammans med invandrarfientliga ramsor och ”beerpong”. Arbetarklassen ska sedan stå i paritet till den överklass, som Annika också umgås med i Borrby. Efter att ha bjudits in av adelsmannen Axel. Även den beskrivs med en tämligen onyanserat. Där klassförakt, kylighet och champagne i överflöd utgör grunden.

Men jag tyckte om boken överlag, där det finns vissa vardagsrealistiska inslag. Det är också bra beskrivet hur mångfacetterad en sorg är. Ena dagen känns allt bra, för att i nästa befinna sig i ett avgrundsdjupt hav av sorg. Då förlusten gör sig påmind, och förlusten av en svunnen tid. Det kan även vara i stunder av härligaste lycka, som sorgen djupnar. Men även de svartaste av tider har sina ljusstråk, och i Annikas liv kommer det in fler än en ljusstråle.

Trevlig fortsättning på sommaren i regnet

/Anna-Sarah

You

I förra veckan, innan långhelgen lånade jag boken Du av Caroline Kepnes. Hämtat från deckarhörnan på biblioteket. Det jag insåg efter att ha börjat med boken, är att romanen är underlag till serien You som visas på Netflix. Vissa kanske har sett den, eller känner igen den. Jag har sett serien säsong ett och två. Och tänkte därför att det kanske inte ger så mycket att läsa boken efter att ha sett serien. Men där hade jag fel. Boken är verkligen väl värd sin tid, och jag sträckläste den. Ville inte att den skulle ta slut. Jag gillade serien, och nu förstår jag varför med boken som underlag. 

I Du eller You som originaltiteln lyder aka seriens namn, får man följa bokhandlaren Joe Goldberg i New York. Joe är en misantrop, och en obotlig romantiker. Historien berättas utifrån Joes synvinkel, och genom boken får man veta mer kring hur han tänker, som underlag till serien. Om man har sett den. Joe framstår som kärlekstörstande, intelligent, tafatt, charmig och smått besatt av sina kärleksintressen. Och han ifrågasätter ständigt sin omvärld, som han upplever som småsint och ointelligent. Hans tankar om världen är intelligenta och analyserande, samtidigt som de är världsfrånvända och komiska.

En dag kliver en ung kvinna in i bokaffären där Joe arbetar, och fångar hans intresse från första stund. Guinevere Beck. Eller Beck som hon kallas. Enligt Joe har han mött kvinnan i hans liv. Och detta möte blir upptakten till något som kommer att förändra båda deras liv. Joe blir indragen i hennes värld, med hennes vänner, författardrömmar och skolnoveller. En värld som han inte riktigt känner sig bekväm med, förutom att Hon är där. Joe visar sitt starka intresse genom att dyka upp oannonserat utanför hennes lägenhet, eller på platser där hon befinner sig. Han sitter även och tittar på henne genom hennes fönster från andra sidan gatan. Romantiska gester enligt Joe. Han vill ju bara beskydda henne. Vissa delar i boken är inte med i serien och vissa händelser har ändrats, eller lagts till. En del personer som är med i serien förekommer inte heller i boken. Så det är en hel del som tillkommer av att läsa boken, även om man som jag har sett serien.

Jag har nu även lånat uppföljaren till Du, som heter Gömda Kroppar. Denna har varit underlag för You säsong två på Netflix. Efter att ha börjat läsa Gömda kroppar, inser jag att en hel del i början är annorlunda gentemot serien. Men rekommenderar alltså böckerna, även om man har sett You.

Du är en annorlunda bok, där man som läsare inte riktigt vet vad man ska tycka. Eller vilken fot man ska stå på. Det motsägelsefulla i att som läsare tycka om en person, eller en karaktär trots handlingar som bevisar motsatsen. Vad väger egentligen tyngst, handlingarna eller tankarna.

Trevlig läsning

/Anna-Sarah

Under föregående helg läste jag två böcker från pärm till pärm. Så bra tyckte jag att de var. Sedan har jag även lyssnat på några ljudböcker. De två böcker som jag sträckläste är Försmådd av Hans Gunnarsson och Svärmodern av Moa Herngren. Jag rekommenderar verkligen båda. Jag lyssnade klart på Karin Smirnoffs sista del i trilogin om janakippo Sen for jag hem, som ljudbok. Jag kan rekommendera alla tre böckerna. Jag har lyssnat på alla tre som ljudböcker med den första Jag for ned till bror, den andra Vi for upp med mor och den sista Sen for jag hem.

Och just nu lyssnar jag på Sommaren med Ava av Anna Lönnqvist. En feelgoodbok.

Återkommer med lite mer utförlig text om diverse böcker. 

Trevlig läsning och vecka

/Anna-Sarah

Inför helgen har jag laddat upp med feelgoodlitteratur. I vanliga fall älskar jag att läsa det. Men den sista tiden har jag fastnat för mer ”mörka” böcker, för att återigen fått lust att läsa dessa.

Några av böckerna som jag har lånat är;

Discokungen av Sarah H Olsson. En fristående fortsättning om Tradviken och Tess. Jag har läst den tidigare Sjöbodsblues, vilken jag tyckte om.

Juni, juli och halva augusti av Marie-Louise Marc. Jag har tidigare läst Bettytrilogin av henne, som jag kan rekommendera. I den ingår Bettys värld, Bettys val och Bettys resa.

En bok som jag lyssnar på som ljudbok är En midsommarnatt av Sara Dalengren.

Förutom dessa håller jag även på att lyssna på den sista delen i trilogin om janakippo av Karin Smirnoff som heter Sen for jag hem. Rekommenderas.

Och i högar på golvet bredvid sängen, ligger bland annat alla böckerna som jag har lånat av Anne Tyler, Pesten av Albert Camus, och den andra boken om Lucy Barton av Elisabeth Strout. En del är olästa, vissa böcker nästan utlästa och en del halvlästa.

Trevlig helg

Anne Tyler

Jag läser fortfarande Påminnerskan av Anne Tyler.

Samtliga av Anne Tylers romaner är skrivna med vardagsrealism.

Och dessa böcker som jag skrev om tidigare att jag har lånat, handlar om följande:

Och var hör du hemma

Handlar om två små koreanska flickor som ska bortadopteras och tas emot på samma flygplats, samtidigt av två olika familjer. Som enbart har detta gemensamt. Att de tar emot deras döttrar samtidigt. De två familjerna fortsätter att fira ”ankomstdagen” tillsammans. En ”superamerikansk” familj, och en familj med rötter i Iran. Kulturkrockarna som de möter, i upprätthållandet av kontakten de emellan, blir många.

Den blå tråden

Handlar om en familj, och den tråd som binder de samman. Det är både samhörighet, kärlek och dysfunktionella trådar. "Den blå tråden" är här antagligen synonymt för engelskans ”blue”, nedstämd. Istället för ”den röda tråden”.

Förr när vi var vuxna

Handlar om Rebecca, en kvinna i 50-årsåldern. Som undrar vem hon har blivit, och varför? Hon känner sig långt ifrån den hon tror sig vara, och har varit. Änka sedan flera år har hon övertagit makens och hennes festfixeriföretag. Under dagarna börjar hon att fantisera om ett annat liv. Det liv som kunde ha varit.

Trevlig läsning
/Anna-Sarah

Påminnerskan

I helgen har jag läst boken Påminnerskan av Anne Tyler. Jag har inte läst ut den än, men jag tycker om den. Den handlar om 61-årige Liam, som har arbetat som högstadielärare i ett antal år på samma skola. Men egentligen har han velat verka som filosof.

I samband med att han får gå i förtidspension, bestämmer Liam sig för att flytta in i en enklare bostad. Ett förortskomplex, som ligger mittemot ett köpcentrum utanför staden. Han lämnar sin stora innerstadsvåning med kakelugnar och flera rum, för en steril tvårumslägenhet med raka linjer. Bland några få möbler och flyttkartonger, ska han börja sitt nya liv. Men bostaden gör honom inget. Liam är nöjd med tillvaron. Även om den är torftig och långtråkig. För det mesta. Men han trivs i den grå vardagslunkens isolation. Och på något vis är han faktiskt nöjd med det lilla livet, avskuren från omvärlden.

Den första morgonen efter en natt i den nya lägenheten vaknar Liam på sjukhus med huvudvärk, och ett stort bandage om huvudet. Han minns inte vad som har hänt, och känner sig bestulen på sitt eget minne. I ett försök att komma ihåg, söker han kontakt med en person som ska hjälpa honom med detta. Kanske blir mötet ett annat, än vad det från början är tänkt att vara.

Personligen tycker jag om vardagsrealism. När det inte händer så mycket. Det stora i det lilla. Jag har som sagt inte läst klart boken, men återkommer med mer tankar kring den senare. En bok som skildrar det ovanliga, vanliga livet med vardagsrealism. Jag tycker om Anne Tylers sätt att skriva. Dialogerna säger mycket om relationerna människorna emellan. Och det känns sympatiskt, jag gillar att läsa om det vardagliga, enkla. Men ändå svåra. Att läsa om människors vardag, deras tankar och livbetraktelser. Att komma karaktären nära genom ofiltrerade tankar som känns genuina.

Därför har jag nu lånat på mig fyra böcker till av Anne Tyler, då jag har erfarit att hon ska ha en liknande skrivstil i samtliga utgivna romaner. Det vill säga lågmäld vardagsrealism. 

Jag har nu även lånat; Förr när vi var vuxna, Och var hör du hemma, Den blå tråden och Ett amatöräktenskap. Återkommer med betraktelse över dessa senare.

Trevlig läsning och vecka

/Anna-Sarah