Okej det blev ett inlägg till…

Jag har nu läst klart Gone Girl. Det var en intressant läsning. Och jag gillade den. Mycket framkom, som inte fanns med i filmen i form av händelser och tankar. Mycket hade jag även glömt bort ifrån filmen, så det blev som en ny upplevelse. Utan att avslöja för mycket, tar boken flera vändningar. Och som läsare (eftersom jag hade glömt bort hur Gone Girl slutade) kastas man mellan att vara på det klara med hur saker förhåller sig, för att i nästa stund ändra uppfattning om sakernas förhållande. Amy Elliott Dunne framstår i början som att hon har ganska höga krav både på sig själv och andra. Och samtidigt skör, med en låg självkänsla. Medan Nick Dunne framstår som en mer osympatisk karaktär rakt igenom. Eller är det bara så de vill framställa sig själva. Boken skildrar förutom Amys mystiska försvinnande, och parets äktenskap även storstaden vs småstaden (New york och Missouri vid Missipifloden). Högutbildade vs lågutbildade (Innerstadsbor i New York som tillhörde deras forna vänkrets till ortsborna i Mirrouri) som inte faller Amy helt i smaken. Osv. Jag uppskattar historier där man inte kan förutspå alla vändningar. I Gone Girl, kan en del förutspås, men mycket blir en överraskning. Och flera vändningar igenom boken håller intresset till slutet.

Även om man kan lista ut en del, så är det långtifrån allt. Jag gillar böcker där man kan bli i överraskad, och saker inte alltid tycks vara vad de synes vara. Där man kan gräva lite på ytan, och lite till, och lite till. Och under varje lager dyker det upp nya ytor.  Och även i Amys och Nicks äktenskap, där det finns otaliga lager som kanske inte borde existera.

 

I helgen läste jag även ut en bok som heter Lyckliga människor läser och dricker kaffe av Agnés Martin-Lugand. Den handlar om Diane som har mist man och dotter i en bilolycka. Hon har inte kommit ur si lägenhet i Paris på ett år, går runt med henens mans gamla tröjor och har inte heller bytt sängkläder sedan de förolyckades. Hon har inte heller haft hand om hennes bokkafé. Den enda kontakt hon har med yttervärlden är en familjevän som kommer hem till Diane med jämna mellanrum. Jag tycker att sorgen och handlingsförlamningen, och oviljan att tillbringa tid i de levandes värld. Eftersom hon inte känner sig levande skildras bra i början av boken. Men alltigenom boken skildras även Duane som tämligen osympatiskt. I början har jag överseende med henens utbrott, och fysiska och mentala påhopp på hennes omgivning. Det är ju sorgen tänker jag. Men hon beter sig elakt, och det finns ofta inga belägg för det. Det blir lite överdrivet, även ur en sörjandes perspektiv. Efter ett tag bestämmer sig i alla fall Diane för att bege sig till Irlands landsbygd för att bosätta sig, och där komma vidare med hennes liv. Boken är relativt bra, och den är lätt att ta sig igenom. Men det lämnas många luckor åt mig som läsare. Ibland blir gestaltningarna övertydliga, eller så saknas det konkreta fragment som inte riktigt håller ihop vissa delar. Jag har även svårt att känna sympati för Diane, och undrar varför hon inte går i terapi istället för att fly till landsbygden på Irland. Eller varför inte båda delarna. Men ingenstans läser jag hur hon får djupare hjälpa att bearbeta traumat. Kanske är det ett medvetet författargrepp.

Trevlig läsning och höst!

/Anna-Sarah

Gone Girl och ett på återseende

Här kommer antagligen det sista blogginlägget med boktips från mig för Laxå biblioteks räkning. På ett tag i alla fall. Jag kanske återkommer ibland. Men det blir i alla fall den sista konsekventa uppdateringen från min sida på ett tag. Nästa vecka tar mitt vikariat slut här på Laxå bibliotek. Så jag får tacka för denna tid, ni som kan ha läst boktipsen. Men jag tänkte tipsa om Gone Girl så länge. 

Just nu håller jag på att varva att läsa boken Gone Girl av Gillian Flynn, med att lyssna på den på ljudbok.

Boken har även filmatiserats, och jag har tidigare sett filmen. Men jag ville läsa den eftersom man ofta får en helt annan inblick i karaktärerna av att läsa en bok gentemot en film. Där det mer är övergripande ytligt i filmen, medan man i bokens form får följa karaktärernas tankar på ett mer ingående sätt. Gone Girl handlar om det gifta paret Amy och Nick Dunne. Man följer historien varvat mellan berättande från Amys och Nicks perspektiv vartannat kapitel, vilket numera känns som ett vedertaget författargrepp. Och för det mesta fungerande. Man dels följa Amys dagboksanteckningar i dåtid, och Nicks berättelse i nutid.

Romanen börjar med att Amy försvinner inför deras femte bröllopsdag. Och genom de båda huvudpersonernas berättelser vävs en historia ihop. Kan det leda till vad som har hänt Amy?

Varken Amy eller Nick beskrivs som speciellt sympatiska personer, i deras gestaltningar av omgivningen från deras subjektiva perspektiv. Och deras aversioner gentemot varandra i ett till synes ganska dysfunktionellt äktenskap, som ges till känna i deras berättelser. Utåt sett visas den så kallade perfekta fernissan. Men under de mest polerade ytor. Döljer sig. Ja vad?

Jag har inte kommit så långt än, men tycker att den är helt okej hittills. En ganska tjock bok, som går relativt snabbt att ta sig igenom. Och det framkommer en del nytt gentemot filmen, som även har behövt utesluta en hel del från romanens över 500 sidor.

 Önskar en fortsatt trevlig höst och trevliga lässtunder!

/Anna-Sarah

I fikonträdets skugga

 I helgen har jag börjat att läsa Camilla Davidssons I fikonträdets skugga.

Jag har verkligen uppskattat Camilla Davidssons tidigare böcker som jag har läst, vilka är de fyra böckerna om Emma, som börjar med Under vintergatans alla stjärnor, samt Liten tvåa med potential.

I fikonträdets skugga är en fristående fortsättning på Liten tvåa med potential. Där man får följa Susanne. Hon har precis blivit lämnad av sin make för en yngre kvinna, och som i de flesta livskriser, rämnar marken  under Susannes fötter. Hon blir även ansvarig för att ta hand om möbler och husgeråd, från deras före detta gemensamma hus. För att husera sakerna, använder hon ett gammalt hus som hon har fått ärva. Eller en gammal mjölkbutik rättare sagt. Som hon har planerat att lägga ut till försäljning fortast möjligast. Men allt går inte riktigt som Susanne har tänkt. Och kanske blir det bättre än väntat, även på avkrokarna som livet bjuder på. Intelligent feelgood med djup och svärta.

Men jag har som sagt inte kommit speciellt långt.

 /Anna-Sarah

 

Just nu läser jag bland annat Din stora kärlek av Liane Moriarty. Den handlar om Ellen som är hypnoterapeut och är nöjd med det mesta i hennes liv. Hon har ärvt ett hus från hennes morföräldrar, och praktiserar hypnoterapi i en studio i huset. Ellen är nöjd med det mesta, förutom henne kärleksliv. Tills att hon träffar Patrick. Som hon kan börja planera en framtid med. Men med Patrick får hon även en stalker på köpet. I form av ex-flickvännen Saskia. Samtidigt som relationen med Patrick utvecklas, börjar Ellen även att intressera sig för Saskia.

Hon tycker att det är lite spännande med en stalker, och börjar att känna vissa sympatier med Saskia. Vilket även läsaren kanske gör. Det är ungefär så långt jag har kommit, då jag inte har läst klart boken ännu. Men den är en bok som är lätt att ta sig igenom, och värd en läsning. Jag tror inte tidigare jag har läst om en protagonist som är hypnoterapeut. Bara det gör läsningen intressant.

Jag har även att börjat läsa (igår) Hur mår fröken Furukura av Sayaka Murata, som handlar om Keiko Furukura, som känner sig lite udda och speciell gente normen. Hon är 36 år och har sedan hon var 18 år arbetat i en närbutik, och lever ensam. Hennes föräldrar är oroliga. Varför vill hon arbeta som kassabiträde på ett timvikariat? Hennes vänner undrar när hon ska gifta sig. Och hennes syster har gett henne några goda råd om vad hon ska svara i de situationerna, när folk undrar.

Det är i princip enbart i butiken som hon känner att hon tillför något. Har en plats i världen, och där inte allt är så komplicerat. Där man inte behöver svara på frågor om privatlivet. Eller ens ha ett så kallat privatliv. Jag har inte kommit speciellt långt, men tycker den är en trevlig läsning. Och känslan som boken frammanar, kan nog appliceras som universell hos människan. Att kanske inte passa in i den gemene normen på vad man ska göra, var man ska befinna sig osv. Vi styr livet till viss del själva, men vissa omständigheter kan man inte påverka. Därav människors känsla av otillräcklighet, och känsla av att befinna sig på fel plats i livet. Trots att det inte möjligt med fel plats i livet. Då det tillskrivs att den moderna västmänniskan kan styra allt. Men de väsentliga aspekterna har vi fortfarande ingen makt över. Och tur är väl det.

Nu kom jag in på villovägar. Men trevlig läsning.

/Anna-Sarah

Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar av Lena Andersson

 

Just nu lyssnar jag på Utan personligt ansvar som ljudbok av Lena Andersson efter att ha lyssnat på Egenmäktigt förfarande som är den första av de två böckerna att läsa. Jag har tidigare läst båda böckerna. Men ville lyssna om då jag uppskattar boken och språket.

Egenmäktigt förfarande handlar om Ester Nilsson. En skribent och intellektuell kvinna som vet hur man skriver och diskuterar filosofi politik ideologier osv. Dessa ideologier applicerar hon sedan på hennes kärleksliv. Eller icke kärleksliv. Ideologier och kärlek hör kanske inte het ihop. Men Ester vill få de att passa ihop. Initialt bor Ester tillsammans med hennes sambo i an förnuftig relation utan översvallande känslor. Hennes liv ställs på ända kan man säga den dag som hon träffar konstnären Hugo Rask inför att hon ska hålla en föreläsning om honom. Hennes kärlek gentemot Hugo, eller den uppmålade bilden hon har av honom, kan gestaltas med en kalkylerande besatthet och en form av idolatri. Och som läsare kan man inte annat än att förfasas och förfäras av Esters kärlekskrumbukter. Men vissa skeenden och känslor är även igenkännliga som allmängiltiga för den förälskade personen. Ester ser sig själv som en förnuftig person, och är i viss mån insatt med den självutplånande förälskelse som hon befinner sig i. Språket är intressant, och det är filosofiska resonemang kring förälskelse, besatthet, osv. Som läsare blir man stundom irriterad på Ester, och stundom irriterad på Hugo. Ingen av dem gestaltas som empatiska personer. Men med allmänmänskliga stråk av att behaga och att vilja behagas. Och det är svårt att säga vem som när på illusioner, och vems ego som är störst. Båda befinner sig i ett maktspel tillsammans, utan kanske egentliga känslor gentemot varandra. Eller så har alla försök att rationalisera känslorna slagit ut dem. Ofta vill man ruska om Ester och säga, ”när ska du sluta”. Men känslan är väl även den att Ester vill ruska om sig själv. Hon handhar de allra mörkaste, pinsammaste känslor en människa kan erkänna för sig själv. Men Ester skäms inte, utan förlitar sig på intellektuella resonemang som ska hålla hennes skam om ryggen. Hon förstår inte alls resonemanget att man förödmjukar sig om man när uppriktig med sina känslor. Kanske har vi alla lite Hugo Rask och Ester Nilsson i oss. En intressant bok, som jag fick stor behållning av. Framför allt för språket, och de filosofiska och intellektuella resonemangen som för fram boken.

 

I Den andra boken om Ester Nilsson, som heter Utan personligt ansvar har det gått fem år sedan Hugohistorien. och Ester träffar nu på en ny man, skådespelaren Olof. Ester får nästan omedelbart varma känslor för honom trots. Eller på grund av att han är gift. Olof är tills skillnad från Hugo Rask klar i sina ord med vad han vill. Eller snarare inte vill. Han är lyckligt gift och kommer aldrig att lämna sin fru. Däremot är han inte helt tydlig i sina handlingar och Ester blir Olofs älskarinna. Trots allt som tyder på motsatsen, på samma sätt som i historien med Hugo Rask tror Ester att det kommer att bli dem. Att det enbart handlar om att vänta ut tiden. Hoppet är verkligen det sista som lämnar Ester. På samma sätt som i tidigare osymmetriska kärleksrelation rationaliserar och intellektualiserar hon Olofs och sina egna handlingar. Och hittar alltid ett svar på hans handlingar, som motsvara hennes intention. Kanske även här att Ester snarare är förälskad i förälskelsen och bilden som hon själv har skapat sig än den egentliga Olof. Med tanke på Esters desperata sätt gentemot inte en. Utan två relationer. Kan man börja att ifrågasätta allt hos Ester, och undrar om hon egentligen bara behöver ha någon på avstånd. Att hon inte kan komma någon nära, och delvis därför väljer oåtkomliga män. Men sedan tänker man tillbaka på att hon faktiskt har haft en lång stabil samborelation. Kanske att Ester behöver befinna sig i ett ingenmansland, där hon får tillbringa sina dagar med att längta. För att sedan blir extatisk över minsta finger som räcks ut för att känna sig levande. Kanske blir sambolivet för statiskt för att bibehålla hennes intellektuella kapacitet. Vem vet. Men två böcker väl värda att läsa.

 

Trevlig helg

/Anna-Sarah

 

I helgen har det inte blivit så mycket läsning. Men jag har börjat att läsa Den motvilliga resenären av Jenny Diski. I början av boken beskriver hon en resa. Men hon vill inte skriva en typisk reseskildring. Utan det blir mer en vandring inom resenären, i jakt på ostörda platser och lugn. Det ensamma resandet. Jag kan känna igen mig mycket i den biten i att resa. För mig handlade alltid att resa om att färdas, att se nya platser. Att i och med resan färdas i mitt inre. Och att leta efter avskildhet. Det var länge det enda resande jag kände till. Det experimentella resandet, handlade sedan om att dela reseutrymmet med en annan person. Och vad den delade sfären gör med reseminnen, och upplevelsen. Tycker hur som helst att boken verkar ganska lovande hittills.

Och jag har också precis lyssnat klart på Discokungen som ljudbok av Sara H Olsson. Jag tror att jag har skrivit om den tidigare. Det är en fortsättning på Sjöbodsblues. Som handlar om Tess, Birgitta och Ellen i det lilla kustsamhället Tradviken. Det är en typisk feelgoodbok, med sina element av psykisk ohälsa, sorg, glädje och i slutändan hopp och försoning. Jag tror dock att jag tyckte bättre om den första boken om Tradviken, men det är ju en smaksak.

/Anna-Sarah

 

I helgen har jag läst en deckare, vilket inte hör till vanligheterna. Jag hade i princip aldrig läst en deckare innan det här året. Det har mest berott på, att jag inte tror att det har intresserat mig. Men tidigt i våras lånade jag hem en bok, som inte klassificerades som just deckare på biblioteket. Därmed slog jag in på den genren. Ett hem att dö för heter den, av Lina Arvidsson. Rekommenderas. Tyckte att det var riktigt bra. Lite som att se en bra thriller.

Deckaren som jag nu läste var Kom ska vi tycka om varandra av Hans Koppel. Boken handlar om Anna, som är gift och mamma till Hedda. Att hon är lyckligt gift poängterar hon genom hela boken. Vem hon vill övertyga är oklart. Under en konferens med arbetet, träffar hon den attraktive och unge Erik. De tillbringar en natt tillsammans, vilket är upptakten till en del mindre trevliga händelser. Det som drar ned betyget för boken, även om den var lätt att ta sig igenom. Var förutsägbarheten. Jag förväntade mig nog något mer. Vid varenda händelse, och upptakt till händelse kunde jag gissa mig till fortsättningen. Jag tror att en lite mer implicit berättelse hade förbättrat läsupplevelsen. Slutet var även rätt platt. På det stora hela en okej läsning.

Nu har jag även tänkt att börja läsa en bok som heter Den motvilliga resenären av Jenny Diski. Anledningen är att jag fastnade för baksidestexten, som lät som att den resonerade till mig. ”Bäst trivs Jenny Diski hemma i soffan med en god bok eller film. Reser gör hon för att komma undan och vara ensam. Hon stänger in sig i en stuga i Somerset för att tänka och läsa. Och åker till Lappland för att kontemplera i mörkret och ensamheten. Men det går inte riktigt som hon har tänkt dig, det finns alltid medmänniskor som vill ha kontakt med henne”.

Får se om den är något att rekommendera, när jag har läst en bit.

/Anna-Sarah